Sitter på tåget hem, förhållandevis pigg efter två intensiva dagar på mässan. Kom i säng hyfsat tidigt igår, förlagsmiddagen var trevlig men inte extatiskt rolig och Park-rundan efteråt blev ovanligt kort. Det räckte faktiskt med ett varv runt baren i år, sen tog syret slut och vi vacklade ut utan att ens ha kunnat kryssa för Leif Pagrotsky eller Christer Sturmark på kändisbingokortet. Det betydde också att vi inte blev upphånglade, nerspillda med vin eller trampade på tårna av några jättefulla författare, vilket kändes ovanligt (och ganska uppfriskande faktiskt).
Annars brukar det vara stående inslag, eftersom vi är på Bok- och FylleBiblioteksmässan där alkoholen flödar. Torsdagsminglet i montrarna börjar redan vid fyratiden på eftermiddagen: rader av glas dukas upp tillsammans med snacks, plockmat och godis. – Hej, vill du ha ett glas vin? – Har du fått ett glas? – Får jag fylla på? – Vi har vitt, rött och öl, vad vill du ha? Ett sannskyldigt paradis för pimplare. Framåt sex är både utställare och besökare glansiga i blicken och ostadiga på handen. Drickandet fortsätter på fredagen, oftast inte på dagen men med nya eftermiddagsmingel och mera festande på kvällen, många går till förlagsfester och Park både på fredagen och lördagen. Söndagen är en blek och trött dag för många och det är inte ovanligt att se utställare som sover utslagna vid bordet i montern.
En del tycker inte att det är något att bry sig om, andra blir illa berörda. När jag googlar på ”bokmässan alkohol” ser jag att ämnet är beskrivet många gånger tidigare: till exempel av Anders Mildner som beskriver hur Göteborg ”förvandlas till en osande Finlandsfärja under mässdagarna” i Kristianstadsbladet 2004 eller av Ernst Brunner som redan 1999 påpekade i Aftonbladet att alkohol har fått en alltför framskjuten plats på mässan. Brunner hade en ömsint teori om varför: ”Jag tror att författare känner förtvivlan över att deras skönlitterära verk besudlas och körs över av allt krimskrams som säljs under mässan, och därför tillgriper flaskan.”
Jojo. Mycket vin är det i alla fall. Själv kör jag 1+2-metoden, ett glas vin till två glas vatten, annars skulle jag inte överleva torsdagen ens. Jag vill inte moralisera, författare och bibliotekarier kanske inte skulle stå ut med sin ofestliga tillvaro om de inte fick slå sig lös en gång om året. Eller så är det som Jan Guillou säger i ovan nämnda artikel, att författare har alltför mycket att göra under mässan för att hinna supa. Fast hur förklarar man då de kända barnboksförfattarna som raglar omkring med andedräkten från helvetet redan på lördag förmiddag? Eller de hyllade poeterna som står i baren på Park (endast upprätta på grund av trycket från folket runt omkring dem) och griper omkring sig efter kvinnliga utskjutande delar? Eller utställarna som passar på att lägga armen om en och berätta för en vilken verkligt fin människa man är, samtidigt som de fyller på ens platsglas till bredden och lite till?
Det kanske bara är inspiration helt enkelt. Gudomlig inspiration. Vem vet!
”Kvinnliga utskjutande delar” ojoj. Det här var riktigt roligt att läsa även om det låter förfärligt. Vem var barnboksförfattaren och vilka var poeterna undrar jag utan att riktigt behöva svar. Det är kul att känna sig nyfiken. Väl skrivet!
”Kvinnliga utskjutande delar” ojoj. Det här var riktigt roligt att läsa även om det låter förfärligt. Vem var barnboksförfattaren och vilka var poeterna undrar jag utan att riktigt behöva svar. Det är kul att känna sig nyfiken. Väl skrivet!
Oj Ingrid, jag såg inte ditt svar förrän nu! Tack så mycket. De druckna poeterna är fler än man kan räkna till. Barnboksförfattarna är mest kända för att ha skrivit om olika små pojkar. Mindre diskret än så kan jag inte vara!