Det sägs att i den tyska utgåvan av Leonie Swanns Glennkill finns en bild på ett får längs ner på varje boksida. Och om man bläddrar snabbt blir det en liten tecknad blädderfilm med hoppande får. Fint! Min svenska utgåva bjuder inte på denna extravagans men är läsvärd ändå.
Saken är den:
”I går var han fortfarande frisk”, sa Maude. Det ryckte nervöst i öronen på henne.
”Det betyder ingenting”, invände Sir Ritchfield, hjortens äldste bagge. ”Han har ju inte dött av sjukdom. En spade är ingen sjukdom.”
Herden George Glenn har hittats död. Av sina egna får. De blir oroliga och förvirrade. Men bestämmer sig för att lösa gåtan om hur det gick till.
Bli inte rädda nu. Det här är inte en kriminalroman som förmänskligar djur och låter dem leka detektiver. Det här är en roman som ger dig chans att lära känna får. Fårs tankar och erfarenheter, fårs reaktioner, instinkter och beteende. Inte minst ur filosofisk synvinkel. Dessutom ges spänning, människokännedom och en smula humor på köpet. Läs!
Att skriva ur ett djurs perspektiv är vanskligt. Det är lätt att halka in i det förmänskligande. Eller att inte kunna lämna sin människoblick i berättandet. I Glennkill förblir fåren får. Antar jag. Det går förstås inte fullt ut att veta. Men författaren har fått mig att tro att det är just precis så här. *
Glennkill. Leonie Swann. Utgiven 2005, på svenska av Alfabeta 2006.
Andra som läst och tyckt om är Boktoka, Du är vad du läser och Ett hem utan böcker.
_______
*Och ja. Tanken om att bli fårfarmare på heltid slår mig. Jag vet precis vad jag ska läsa för mina ulltottar.
Ja! Den är sannerligen fantastisk! Och lite mystisk och läskig på riktigt tyckte jag…
Jisses, vad spännande det verkar. Den vill jag läsa!