Rörelsen – den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

I Himmelstrand vaknar ett gäng husvagnsägare upp på en helt ny plats. Under natten har deras ekipage förflyttats till en oändlig frodigt grön och välklippt gräsplan. Solen strålar från klarblå himmel och i bakgrunden hörs radion spela låtar av Peter Himmelstrand.  I Rörelsen som utspelas på 80-talet, flyttar en ung man vid namn John Lindqvist, in i ett gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Strax intill ligger Brunkebergstunneln där en gatumusikant spelar och sjunger ”Nån där uppe måste gilla mig”, också detta en text  av Peter Himmelstrand. Jag accepterar härmed mitt öde att jag föralltid kommer att känna obehag när jag lyssnar till en låttext skriven av Peter Himmelstrand. Precis som jag alltid misstänksamt betraktar flakmoppar, tjejgäng som bevistar allsång på Skansen samt glassföretagets GB:s reklamgubbe. Läskigast av alla är den GB-gubbe som står på sommaren står på trottoaren utanför Blackebergs tunnelbanestation. (Du som kan din Ajvide Lindqvist förstår vad jag menar.)

Lindqvists karaktärer har en tendens att stanna i mitt huvud långt efter avslutad läsning. Hans komplexa gestaltning gör ont och sorgen ligger ofta på lur i bakgrunden. Jag tänker fortfarande på Oskar i Låt den rätte komma in och Anders i Människohamn. Hunden Bennys vedermödor med Katt och sina ägare i Himmelstrand är lysande skriven, så även bönderna Lennarts och Olofs sällsamma gemenskap.

Men tillbaka till Rörelsen. Tvättstugor är ett ofta omdiskuterat utrymme som inte brukar vara speciellt trivsamt och det tycks den unge John Lindqvist underligt att grannarna i huset nära tunneln ofta samlas därinne, han lägger dessutom märke till att de medför termosar med kaffe. När han besöker tvättstugan känner han en kraft och rörelsen tar form och gestalt i hans medvetande efter en tid ansluter han sig till grannarna och ett udda skeende tar sin början.

Rörelsen är skriven i första person där berättaren John Lindqvist redogör för händelseförloppet 30 år tidigare. Jag använder ordet redogör, för texten är skriven aningen som ett PM där skribenten just redogör för händelser och presenterar relevanta fakta. Förstå mig rätt här, det är detta grepp som gör boken så himla bra! Lysande torrt och exakt skriver Lindqvist en av de mest otäcka skräckscener jag läst, lika torrt och lysande redogör han för trolleriets hantverk. Jag tror jag vet vilka karaktärer som kommer att stanna i mitt medvetande, det blir den äldre damen Elsa och den unge mångfacetterade skinnskallen Tomas.

Och slutet! Slutet är jättebra! Men jag kommer aldrig någonsin att avslöja ett endaste dugg för någon som inte läst boken, även om det bubblar i mig av iver att säga bara något litet om vart berättelsen slutar.
John Ajvide Lindqvist är Augustprisnominerad för Rörelsen och han uttryckte förvåning över detta i en intervju på kulturhuset samma dag som nomineringarna kungjordes. ”Som om Leif GW Persson var med i schlagerfestivalen” sa han. Jag håller inte med, om John Ajvide Lindqvist vinner Augustpriset kommer det att vara ytterst välförtjänt.

Rörelsen är den andra boken i trilogin Platserna. Utgiven på Ordfront Förlag 2015.