Inlägg

Publicerat

Den barmhärtige mördaren av Patrik Svensson

En enastående bok, ingen roman utan baserad på en verklig händelse som ägde rum i västra Skåne under den stränga krigsvintern 1942. Vid den här tiden var statarsystemet fortfarande en realitet, även om det sjöng på sista versen. Stalldrängen Elof Nilsson orkar inte mer, djupt deprimerad av den hårda liv han och familjen lever fattar han ett förtvivlat beslut tillsammans men hustrun Matilda. De ska ta sina egna liv och även de barn som ännu inte är vuxna. Det slutar i en tragedi där Elof tar livet av fyra familjemedlemmar, men sedan inte klara av att  fullfölja beslutet att ta sig själv av daga.

Det här är nutida arbetarlitteratur när den är som bäst! Svensson lyckas på ett mästerligt sätt skildra statarnas livegna situation som idag nästan är bortglömd. Fackföreningsrörelsen hade tidigare lyckats förhandla fram bättre villkor för fabriksarbetare men statarsystemet rådde de inte på. Godsägarna var alltför beroende av sin billiga arbetskraft. Väcker tankar om dagens svenska samhälle och den nyfattigdom som är en realitet.

Svenssons språk är underbart, hans gestaltning och formuleringskonst är formidabelt och en ren njutning att läsa. Att boken är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen är en självklarhet. Svensson belönades med priset 2019 för Ålevangeliet en bok som tydligt lever i mitt minne. Jag har inte läst övriga nominerade men jag hoppas att Den barmhärtige mördaren belönas, det är den utan tvekan det mest drabbande som jag läst i år.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.

Publicerat

Bokfrukost om Bron över Tangagata

På ena sidan Tangagata bor Halldór Sigurðssons som just blivit permitterad från räkfabriken. På andra sidan bor Gyđa som är föremål för hans kärlek. Mellan dem är det nu ett stort dike, uppgrävt för framtida vattenledningar. Och så bron, full av symbolik, däröver.

Bokfrukosten vimlar av vänliga ord om boken. Vi tycker om personerna, också den ytligt skildrade Gyða. Vänskape med gubbarna på Doddis verkstad består mest av att lyssna till det eviga tjabblet dem emellan. Men vi ser annan vänskap som är rättfram och omtänksam. Berättelsen är humoristisk men under det till synes vardagliga betraktelserna gömmer sig bråddjup och existentiella insikter. En kombination som är underbar.

Vi pratar om:
*En konst att skriva så inkännande och intressant om vardagens bestyr. Jag tänkte på Knausgård i början.
*Miljön i småstaden kändes bekant.
*Det isländskt karga och isolerade är tydligt
*Fiskandet var förstås centralt.
*Roligt med ingresser. Annorlunda.
*Epilogen, vilket berättartekniskt drag!

Vi ser fram emot att läsa mer av författaren! Bron över Tangagata. Eiríkur Örn Norddahl. Utgiven på svenska 2021 hos Rámus förlag i översättning av John Swedenmark

Publicerat

Andrew Polgars svarta pussel

Nu är det bokstreck. Det är när två personer bestämmer sig för att läsa samma bok och sedan ses för att diskutera. Vi tror att begreppet kommer från Åsa Larsson, men är osäkra. Hursomhelst är det roligt och spännande att diskutera Andrew Polgars svarta pussel.

Vad betyder ett svart pussel? Det borde väl vara bild för att stå inför något svårt utan att ha någon vägledning eller ledtråd. Och det är i allra högsta grad sant när det gäller Andrew Polgar. Han är bordtennisspelare på toppnivå och står nu inför en sponsorönskad returmatch, mot sin värste motståndare vid pingisbordet och i livet.

I romanen tar vi emot Polgars anteckningar. Det finns nämligen en författare som ska skriva en biografi över honom, och för att förekomma det bestämmer sig Polgar att skriva ner hur det egentligen förhåller sig. Det är ingen lycklig människa vi möter. I återblickar berättas om trauman och intensivt fokus på prestationer. Numera lever han med familjen i Paris, men relationen till dem är distanserad och frånvarande. Ibland glimtar en kärleksfull stund med sonen upptill Annars lever fru och barn sitt eget liv, sitter mest framför tv:n och äter kex. Själv verkar Polgar förvirrad och vet inte vet vart han är på väg. Han lever i sin bubbla, oförmögen att ha relationer, bortsett från sin tränare som har den allra största betydelse.

Romanen är skarp och välformulerad. Ofta rolig. Berättandet är rappt , ibland far det fram lite väl snabbt. Som bordtennis kanske. En försummad sport i romansammanhang förresten. Vi tycker båda om romaner som handlar om idrottspersoner och där idrotten tar stor plats. Det är intressant att läsa om den psykologiska drivkraften och hur man offrar allt för sin idrott. I romanen får vi kliva in i huvudet på Andrew Polgar och trots det ena och det andra, gillar vi honom. Mycket! Låt det gå vägen i hans liv! säger vi.

En bra roman säger vi avslutningsvis och tänker oss att läsa mer av författaren. Jag vill också lägga till att vi bitvis lyssnade. Det är Gerhard Hoberstorfer som läser och det lyfter boken ännu ett snäpp.

Andrew Polgars svarta pussel. Jonas Rydin. Utgiven 2025 hos Ars förlag.

Det svarta pusslet som utgör bakgrund för omslaget på vår bild här ovan är kreerad av congerdesign .

Publicerat

Ett samtal om Jag önskar dig lagom lycklig

Nu har vi läst Tove Alsterdals senaste roman Jag önskar dig lagom lycklig. Det är Malmö slutet av 50-talet där journalisten Inger möter sitt livs (?) kärlek . Vi följer deras historia, samhällsutvecklingen, inte minst den journalistiska, genom decennierna.

Ann-Sofie: Det första jag måste säga är att Alsterdal är en sådan skarp författare. Jag har läst flera av hennes krim-böcker tidigare och tänker alltid på att hon berättar så bra, både med språk och intrig. Det gick lite segt i början. Kan inte riktigt precisera varför. Kanske för att jag är rädd för kärlekshistor

Maggan: Jag gillade du-tilltalet och jag tycker att Alsterdal är en förträfflig författare, hennes språk och hennes gestaltning, wow. Men hade också lite svårt i början, förmodligen för att jag fruktade att det skulle vara en tämligen ordinär otrohetsskildring, som jag läst alldeles för många av. Men det hade jag inte behövt oroa mig för alls!

Ann-Sofie: Nej, det är verkligen mycket mer än så. Inkännande men aldrig smetigt. Intressant att följa en utveckling under många år. Romanen handlar om riktiga människor, Alsterdals pappa och hans älskarinna. Borde hon ha bytt namn? Skvallervarning?

Maggan: Nä, det är det autofiktiva som ger boken dimensioner. Hade inte fungerat lika bra om hon bytt namn. Eftersom det gått så många år och det finns en god dos av journalistiskt objektivitet i texten som helhet, är det inte skvaller.

Ann-Sofie: Jag läser i någon intervju att Alsterdal också tänker att det för fram allt det som Inger Wahlöö gjort. Jag letade upp några romaner som hon skrivit. Det ska också bli intressant att läsa. I samma intervju säger Alsterdal också att det blev ett sätt att möta sina föräldrar ur ett annat perspektiv, utifrån. Och då tänker jag på Elsa, det vill säga frun i den här berättelsen, vad tycker du om skildringen av henne?

Maggan: Jag gillar henne, hon har fötterna på jorden och hon sätter barnen först.

Ann-Sofie: Ja, jag tycker också om henne. Hon inte bara har fötterna på jorden, hon sätter gränser och är tydlig!

Maggan; Man talar ofta om inledningar i böcker, men sällan om slutet, (förutom i Margaret Mitchells ”Borta med Vinden” ). De tre sista meningarna i Jag önskar dig lagom lycklig är ett av de bästa sista meningar jag läst. Poetiskt och sammanfattande.

Jag ringer SMHI och frågar vad det var för väder den trettionde januari 1958.
Temperatur på strax över noll och dålig sikt, fuktdis som tätnar till dimma.
Ett duggregn ska falla över dem, som ger sig ut den kvällen.

Jag önskar dig lagom lycklig. Tove Alsterdal. Utgiven 2025 på Lind & Co.