Inlägg

Publicerat

Bokfrukost om ”Alla fyra” av Miranda July

Huvudpersonen, Miranda July själv, är på en fest där hon inser att hon kanske inte är den coola person som hon vill vara. I stället för att flyga från Los Angeles till New York, bestämmer hon sig för att köra bil. Hon planerar noggrant, vinkar hej då till familjen och kör i väg. När hon bara en kort bit från hemmet stannar vid en bensinmack blir hon attraherad av killen som tvättar hennes vindruta och tar in på ett motell.  Mer än så berättar jag inte om handlingen, vill inte spoila. Dock, händelserna som följer är oförutsägbara och det är i princip omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Förmodligen bokens styrka.

Ingen av oss var eld och lågor över boken, men ingen kunde förneka att det var en otroligt händelserik bok med vändningar som läsaren inte alls var beredd på. Det är mycket sex i boken, men inget bra sex, vi menade att dessa helt saknade åtrå och kärlek. En av oss funderade på om ”Alla fyra” kanske var en satir, men vi kom fram till att den inte var det. Boken skildrar Miranda Julys verklighet och efter att ha sett en film, (på mobil), där hon dansade blev alla övertygade. (Ni förstår det här med dansen om ni läser). 

July upplever att hon har drabbats av förklimakteriet och att livet är slut, kanske är detta bokens och Julys tragedi – att hon tror att livet är slut vid 45. Vi funderade över hennes 8-åriga barn Sam, hade barnet själv valt att vara ickebinär? Och hur är det att ha en sådan utlevande mor? (Här jämförde vi med Kerstin Thorvall och Linda Skugge).

Boken har beskrivits som rolig och ibland var den det, men huvudpersonens gränslösa agerande och totala brist på självdistans gjorde det stundtals svårt att se någon humor i skeendet.

Några röster från morgonens diskussion:
Hon fick en knäpp! 
Hon ballade ur!
Boken var skum!
Romantiskt sex är det inte! 
Förklimakteriet? Det kan ju lika väl vara sköldkörteln. 
Likheterna med Julys eget liv är slående
Man har definitivt inte tråkigt

Titeln undrar många över, den kommer från något huvudpersonen säger till sin väninna: ”Alla tycker att doggy style är en så sårbar ställning, men det är egentligen den stabilaste som ett bord. Det är svårt att bli nermejad när man står på alla fyra”. 

Utgiven på Natur & Kultur 2025, översättning av Magdalena Sörensen.

Publicerat

Akikos stilla lycka

Akikos stilla lycka. Ett bra namn för denna lugna och eftertänksamma historia. Akikos mamma dog för en tid sedan och sedan dess lever Akiko ensam. Urnan med mammans aska tronar i vardagsrummet och påminner om det som var. Men så börjar hon gå igenom mammans papper. Det uppstår en sådan där romanklassisk ”upptäckt av hemlighet efter någons död”. Men själva hemligheten är så udda och gör berättelsen väldigt intressant.  

Nå, av en händelse återknyter Akiko också bekantskapen med en gammal skolkamrat, en man som blev och fortfarande är en hikikomori, en person som inte lämnar hemmet. Kento går bara ut i mörkret när han i skuggorna kan slippa träffa andra människor. Ändå växer en vänskap fram mellan dem, i korta möten, i facetime-promenader, i mejl och i haiku-dikter. Man håller tummarna för dem båda!

Det är stillsamt och reflektivt berättat. En del ”vem är jag egentligen”-filosofiska babbeldelar snabbläser jag och bryr mig inte särskilt. Men i sin helhet får jag en bra läsning, en intressant historia och inte minst, mycket Japan.

Akikos stilla lycka. Jan-Philipp Sendker,. Utgiven på svenska 2025 hos Modernista. Översättning av Christine Bredenkamp.

Jag ser att Maggan bloggat om en tidigare bok av författaren, Konsten att höra hjärtslag.

Publicerat

Under jord av Don DeLillo

Bokens berömda första kapitel är verkligen fantastiskt. År 1951 spelas en basebollmatch i New York inför ett fullsatt stadion och i publiken finns, förutom alla vanliga åskådare även lite mer prominenta sådana, Sammy Davis junior, Frank Sinatra och inte minst FBI-chefen Edgar J Hoover. Under matchen får Hoover det ödesdigra beskedet att ryssarna provsprängt sin första atombomb, ett faktum som blev början på det kalla kriget ett av romanens teman. När matchens sista slag slås blir det historiskt, det är rekordlångt, hamnar på läktaren och en ung grabb som plankat in på matchen får tag på bollen och lyckas ta sig ut på gatan med bollen i sin ägo. Slaget blir legendariskt och bollen ett åtrått samlarobjekt och läsaren får följa bollen boken igenom. 

Jag har länge velat läsa DeLillo och att det blev den 900 sidor långa Under jord beror på att den betraktas som det bästa han skrivit. Inledningen är som sagt lysande och om man vill läsa ett smakprov på DeLillo kan man faktiskt läsa endast den. Därefter får romanen genom sin mångfald och komplexitet formen av en mängd olika berättelser, nästan som noveller även om personer och platser återkommer. Den röda tråden ligger djupt i texten och utforskandet av det amerikanska samhället, miljöförstöringen och människans vansinne känns ibland alldeles för omfattande.

Nåväl, nu har jag läst Don DeLillo med den äran och kan konstatera att han skulle vara väl värd det Nobelpris det ibland ryktas om. Kanske jag inom sinom tid tar mig an något mindre omfångsrikt verk. Just nu är jag mätt men imponerad. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, publicerades första gången 1997.

Publicerat

Barn-bokklubbar om Killregnet och Katternas hemlighet

Det har varit ett flertal klubbar under sommarlovet så jag får allt strössla ut våra prat här under hösten. Mina barn-bokklubbar (eller föralldel ungdoms-bokklubbar för det varierar ju och en 12-åring vill motvilligt inordna sig under ordet barn) är av olika sort. Ibland är det högläsning och prat, ibland läser vi på varsitt håll och diskuterar.

Först ut är de två klubbarna om Det sista killregnet. Båda lika förvirrade för vi är inte med på noterna.. Det handlar om Roberto och hans födelsedag. Nu får han en potatis i present som bevis på att han blivit stor och därmed kommer att vara glad i alla sina dagar.

I den äldre klubben läste vi boken två gånger, först normalfart och sen långsamt. Vi förstår att boken på något vis ska kombinera det lite knasiga (potatisar är det finaste som finns och huvudpersonen får en fin potatis på sin födelsedag) med något djupare. Ett manssamhälle där man håller igen på känslorna och inte förrän en sorg kommer över männen i byn drar gråten igång och allt blir bättre efteråt. Men ”what’s the point med kombinationen?” frågar en av bokklubbarna. Frågorna haglar i klubben. Varför potatis? Och varför den stora statyn? Och varför allt regn? Och vad betyder killregnet?

I den yngre klubben är det ungefär samma frågor. På varje bilduppslag säger femåringarna att ”vad är det och varför det” och de tappar intresset ganska så snabbt. Men de börjar leka potatislekar, det ska sägas. Tja, läs själva och se om ni klurar ut det hela. Boken var i alla fall inte för oss.

Nästa klubb handlar om Katternas hemlighet. ”Jag ÄLSKADE den boken”, säger en 9-åring. ”Det är spännande action hela tiden. Men ändå inte jätteläskig. Den var inte svårläst men inte barnslig.”

I boken träffar vi Andromeda som trots att hon bestämt sig att det ska gå bra i den nya skolan (well, har lovat pappa då) så blir hon tvungen att koncentrera sig på annat. Det dyker ju upp problem när ett rymdskepp kraschar, och som har en talande katt. Nu måste Andromeda ställa upp och bekämpa fienden.

Mycket bra historia, säger vi alla. En illustrerad berättelse där bild och text verkligen jobbar ihop. 9-åringen: . ”Bilderna var sådär i början men blev bättre och bättre”. Vi spojlar inte nu men tror att vi har räknat ut ett och annat om vilka som är något annat än vad de utger sig att vara… Och ser mycket fram emot nästa bok!

Det sista killregnet av Emma Karinsdotter och Bjarke Stenbæk Kristensen

Katternas hemlighet av Måns Nilsson och Kim W Andersson