
Vårens tema är ljus och Paris är ju ljusets stad, n’est pas? Hit har konstnärer och författare vallfärdat genom åren. Vi möter dem alla, nära nog, i Enrique Vila-Matas bok Man kommer aldrig ifrån Paris, ett citat hämtat från Hemingway . Som ung på 70-talet hyrde Vila-Matas en vindskupa i Paris, av Margurite Duras, där han svart och svår skulle skriva sin första roman. Livet gick ut på att röra sig i rätt kretsar och visa upp sig för rätt personer och pengar, det fanns det aldrig. Många år senare återvänder den nu etablerade författaren till Paris för att återse sin ungdoms kvarter. Och inte minst få stoff till ett föredrag om ironi som ska hållas.
Frukostbokklubben är kluven, några är mer ljumma, andra lite mer entusiastiska. Här är några röster från morgonen:
* Jag påminns om Anais Nins dagböcker. Hon skriver mycket om Paris.
* Många gator, många människor att kolla upp.
* Självupptagen och vilsen som ung, Självupptagen och gubbig som äldre.
* Det är härligt att gå i fotspåren av en författare man tycker om.
* Otroligt rolig många gånger.
* Intressant blandning av fakta och fiktion.
* Man får säga att han har en konstig relation till sin mor. Och en unken kvinnosyn som ung.
* Är boken ironisk eller inte? Går det oss förbi?
* Vi får jaga upp fler böcker av författaren faktiskt.




