Jag är, som jag skrivit innan, ett stort fan av Joan Didion. Jag gillar hennes sätt att se på saker och jag älskar hur hon beskriver dem. Tyvärr måste jag erkänna att hennes styrka inte kommer fram i hennes skönlitterära verk alls på samma sätt som i de journalistiska eller självbiografiska. Bönbok för en vän (A Book of Common Prayer 1977), på svenska utgiven på Bokförlaget Atlas, har samma svagheter och styrkor som jag tyckte att Lagt kort (Play it as it lays 1970) hade när jag läste den. Historien håller inte riktigt, men känslo-person- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. I Bönbok för en vän möts två kvinnor i staden Boca Grande i landet med samma namn beläget i Centralamerika. Den ena är vår berättare, den andra blir hennes vän. Båda bär på tyngande hemligheter och genom ett 70-tal med tveksamt politiskt styre och personliga tragedier speglas Grace och Charlottes olika erfarenheter och personligheter. Jag njuter bitvis av strålande beskrivningar av Charlottes desperata kamp för att sånär behålla hedern. Bilder av en rädd och ensam människas inre liv. Men så kommer passager som jag helst vill bläddra förbi för att de inte ger historien någonting. Eller är det kanske så att det är historien i sig som inte är någonting förutom person och relationsbeskrivningarna? Hur som helst blir jag gång på gång uttråkad och längtar till nästa stycke då vi får följa ett stickspår i någons minne eller känna pulsen av ett samtal vi inte kan förutse riktning på.
Som helhet är Bönbok till en vän OK, men inte mer. Är man sugen på Didion skulle jag rekommendera någon av de många essäsamlingarna eller Ett år av magiskt tänkande (The year of magical thinking 2005).
Eller förresten, läs både och!