Jag håller just nu på att avsluta Michal Witkowskis debutroman Lubiewo (Modernista) och är både lättad och sorgsen. Sällan har jag blivit så äckelmagad och fortsatt lässugen som nu. Han är verkligen fenomenal på att utan minsta tveksamhet leda mig in i sviniga gränder där mörkret sedan länge är till allas fördel. Med detaljer så intima att jag i en tom och öde värld inte skulle våga tänka dem ens för mig själv, leder han mig. Polsk vodka och urin i kommunismens rännsten. Förfärligt och lockande på samma gång. Och jag hinner varken bli rädd eller för den delen tveka alls. Vi står där och skvallrar tillsammans. Eller tillsammans med berättarjaget lyssnar vi kanske mer på skvallerkärringarna Patricia och Lukrecia. De minns och romantiserar. Svävar ut och lägger till. Fyller på glasen. Att vara queer är för modernt. Kalla sig gay ytligt. Var har dekadensen tagit vägen, allt det som är äkta? Både längtar till slutet och fasar inför det.
Nästa år kommer Margot ut, och innan dess ska jag läsa i alla fall Barbara Radziwillowna från Jaworszno-Szczakowa också.Fasar och längtar. Tänk om det inte blir som jag hoppas? Men tänk om det blir? Denna förbannade ovisshet, som alltid i livet.
ps. Översättningen av Stefan Ingvarsson måste vara strålande, så intet av polska jag än kan snacka. Jag ber också om ursäkt för bristen på vissa tecken som tillhör de polska namnen. Jag fattar helt enkelt inte hur man gör dem. ds
Update: Jag har nu läst ut boken och måste så klart säga att den är oerhört läsvärd och att jag förutom att ha äcklats har skrattat högt flera gånger. Witkowski är lysande, och nu vet jag varför. Det är just på grund av att äcklet, förvåningen och nyfikenheten lockar oss läsare till platser vi aldrig varit. Och att vi med jämna och täta mellanrum får skratta av kärlek och formuleringskonst på hög nivå.