Det känns konstigt att recensera en bok som inte allt för länge sedan blev recenserad i alla medier under ganska lång tid. Lite tjatigt om ni förstår. Så jag tänkte bara egentligen ge mina tankar lite spontant såhär på fredagsmorgonen (er eftermiddag).
Jag älskade den från första stund. Språket är mitt älsklings från och med nu och jag har njutit av varje mening. Fagerholm visar så otroligt skickligt människorna i sin basala natur och samtidigt ger hon små språkliga utmaningar för att läsaren inte ska bli blasé eller känna sig alltför trygg. Talspråk och poesi perfekt komponerat. Och historien. Jag funderade på det igår, hur befriande det är när man inte har en susning alls om hur nästa steg ska tas, eller vart. Jag såg filmen Fishtank för några veckor sedan, som trots enorma olikheter ändå faktiskt har vissa likheter. Och där dramaturgin inte alls följer en klassisk, som vi utan oro kan vaggas in i. Här måste vi vara på helspänn för vad som ska komma, vem som är vem och varför. Karaktärerna älskar jag varenda en, men så klart är min kärlek starkast för Sandra och Doris, dessa uppfinnare och kreativa hjältar. Och i dem speglas hela världens alla samlade tankar och idéer från en bassäng utan vatten i den dyigare delen av skogen. Båda med sina historier och minnen, och båda så enträget nyfikna på de vuxna och världen de alla vill visa dom, utifrån sina platser där de befinner sig, från staden vid havet eller Stripteasescenen. Båda likvärdiga. Åland är en annan historia, om än lika viktig.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt att tänka tillbaka på alla, får nästan ont i magen av saknad redan. Vilket ju i sig måste vara ett ohyggligt bra betyg, för det var länge sedan jag läste en så hjärt- och hjärngripande roman. Och med det får denna tankesession vara över.