Levi Johnston åkte hem till sin tjej för hon hade något viktigt att berätta. Han kom precis från hockeyträningen, hade garvat med polarna drömde om jakten till helgen. Men så blev allt fel. Helt plötsligt stod han inför det republikanska konventet och meddelade att han skulle gifta sig med Sarah Palins dotter.
Så det här måste naturligtvis bli en låt, tänkte Nick Hornby.
Detta är inledningen på Kal Ströms recension av albumet Lonely Avenue, med musik av Ben Folds och texter av Nick Hornby. När jag tänker på det är kombon Hornby och Folds liksom nästan för självklar och blir därför rätt ospännande. De är liksom samma, men i olika konstnärliga genrer. Hur som helst var det så att Hornby skickade ett antal texter, inte gjorda med melodier i åtanke, till Folds, som sen rakt upp och ner gjorde musik inspirerade av texterna som han själv sjöng när melodierna var klara.
Texterna är typiskt Hornbyska, om kärlek, vardag, bitterhet, förlust, med en självcentrerad känsla av att allt är en kamp. Och så finns det ändå en springa av lycka och mening som öppnar sig när man som mest behöver det. I alla fall oftast. Melodierna är precis som vi är vana vid från Folds, trall- och stämsångsvänligt med stundtals småröjiga refränger.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Jag är inget jättefan av någon av männen, även om jag på senare år närmast motvilligt börjat hysa kärlek till Folds. Nick Hornby har jag läst, men aldrig fastnat riktigt för. Och visst, det är alltid kul när folk gör samarbeten, så OK jag hoppas på fler samarbeten, män och kvinnor emellan, över massor av genregränser.
Det är ju ändå fredag.