Min fascination av hur  Norma Jeane Baker blev Marilyn Monroe är enorm. Intresset är stort och grundar sig främst i just tanken på resan från människa till fenomen, styrt av den tidens marknad. Många är vi som delar denna nyfikenhet, och böckerna finns i mängder. Tyvärr är många av dem lika snuskiga och smaklösa som åsikterna är många över vem hon var och varför. Alla vill sko sig så gott det går, nu precis som då hon levde.

Förmodligen är det inget nytt att Marilyn Monroes anteckningar, dikter och dagbokstexter i år publicerats med titeln Fragments: Poems, Intimate notes, Letters . Jag har inte läst den, men ska köpa den så fort jag kommit till min fasta boning i Stockholm. Den bok jag främst rekommenderar av de många jag läst och tittat i, är utan tvekan André de Dienes Marilyn, som är oerhört vacker både text- och framför allt bildmässigt, inte alls hafsig och intetsägande som flertalet i samma genre. Många av bilderna känns så nära att det kunnat föreställa vilken kompis som helst. Jag fick den i present av min man för fem sex år sedan och jag har hänförd suttit med den i soffan otaliga timmar sedan dess. De Dienes beskriver utvecklingen av den människan han kände och den person hon var i ljuset av världens alla strålkastare. Han proklamerar inte att det finns en egentlig Marilyn Monroe, och en som världen byggde. Ärligt beskriver han hur rollerna för alla i den världen, kanske allas världar, tas av och på, blandas, försvårar och ibland underlättar. Ingen roll är mer äkta än någon annan, till dess att personen hävdar att så är. Det känns väldigt befriande att faktiskt få läsa just det ibland, framför allt när det gäller henne.

I oktobers webbupplaga av Vanity Fair har man låtit en handstilsanalytiker ta sig en titt på Monroes anteckningar. Och så fortsätter vi våra spaningar trots att vi vet att det inte leder någonstans. I oändlighet kan vi hålla på. Men det är väl kärlek det också, på sitt alldeles speciella vis.