Ares tecken av Dan Buthler och Dag Öhrlund, utgiven på Bra förlag 2010.
Kommissarie Colt och hans medarbetare får ett gäng mord på halsen som tycks ha i alla fall en röd tråd emellan sig. Ett tecken hittas i anslutning till samtliga lik; det så kallade Ares tecken som symboliserar manlighet och också är bilmärket Volvos logotyp. Förutom det anmärkningsvärda i att just detta tecken återfinns vid alla offren, får polisenkåren extra mycket att fundera på då samtliga efterlämnade tecken har pilen avbruten. Vad kan det innebära? I polisgruppen ingår sex män och en kvinna. Hon, Linda, är lesbisk och längtar mest hela tiden tillbaka till sängkammarens sexuella dofter, sin flickväns underliv och den mjuka huden som rör sig i ljuset från sänglampan. Colt, chefen, är man och gift med en kvinna. Han är mycket glad över att hans hustru, till skillnad från majoriteten av kvinnor, har en stark sexlust som fortfarande kan tillfredsställa hans enorma drift.
Parallellt med spaningsarbetet, sker mord efter mord, alla av olika anledningar, men alla på homosexuella män, och alla med en utskriven lapp med en avbruten manssymbol i anslutning. Vad är syftet med morden? Och hur ska Colts gäng hinna få fatt i mördaren innan de egna nära och kära är i fara?
Spännande blir Ares tecken aldrig, inte ens lite lite. Snarare är historien ofta så pinsam att jag skrattade högt. I pressmeddelandet står att ”Buthler och Öhrlund skriver rappa och engagerande kriminalromaner om tiden vi lever i och de problem som människor möter, kryddat med en dos samhällskritik.” Tyvärr känner jag inget av det. Boken ska ”vara en uppgörelse med ett av de största samhällsproblemen i vår tid- intoleransen mot de människor som de flesta finner avvikande och onormala”, bara den meningen borde fått mig att rygga och fatta vilken typ av bok det skulle vara. Som de flesta tycker är avvikande och onormala? Den här boken kommer INTE påverka det synsättet. Inte heller ett pressmeddelande som beskriver problemet på det viset. Det känns lite som att en redaktör har sagt: Hörni grabbar, vi ska inte göra en snajdig deckare på temat bögar då? Alltså mord på bögar, hahaha, annars kan ju folk tro att vi är bögar, hahahaha, hur skulle det se ut va? Men det ligger ju i tiden nu och allt det där, vad säger ni, ska vi köra eller? ”.
Det är elakt skrivet, jag vet, och jag brukar hylla försöken trots att de är dåliga, men det här känns inte äkta.
Sättet författarna skriver på påminner mig om uppsatserna vi skrev på högstadiet, precis när vi lärt oss att en målande beskrivning gjorde läsningen mer njutningsfull. Våra litterära verk blev efter det långa upprepningar, detaljerade in i karaktärernas minsta rörelse, med massor av gevär på väggarna som aldrig användes. Vi ville visa läraren allt vi visste om allt möjligt genom att inte hålla inne på något. Så är det i Ares tecken också. Nog kan författarna sitt polisarbete, synd bara att de inte förstått att kunskapen kan synas mellan raderna och inte behöver överanvändas.
Till sist, för fanken Bra böcker, korrläs innan ni trycker! Flera stavfel, på många ställen återkommer samma ord precis efter varandra (ex. hos hos), och ständig felanvändning av ”de” och ”dem”.
Urusel och nästan oläslig är mitt betyg. Så.