Såg att den japanska originalversionen av the Ring gick på någon av de svenska tv-kanalerna i natt. Jag beundrar er som
tittade. Minns när jag såg en av de amerikanska versionerna och höll på att dö av hjärtstillestånd och förhårdnade muskler av för lång tids spänd kropp. Halloween är nu över, i Buenos Aires är det inte en stor högtid, så jag slapp de flesta av skräckfilmerna på tv och utklädda människor på stan. Det är konstigt det där, vad som skrämmer oss. Mig och inte dig. Dig, och förmodligen oavsett, också mig. Hur kommer det sig? Är det på grund av hur våra hjärnor fungerar, våra erfarenheter, eller vårt sätt att se på framtiden? Förmodligen en kombination så klart.
Jeremy Estes har skrivit en intressant recension av seriernovellklassikern The Horror! The Horror! på Popmatters. Och jag blir ännu mer nyfiken på vad det är som triggar oss, om vi är lättköpta som hyllar det som skrämmer, eller om det till och med är ett behov i vårt innersta som måste bli framlyft för att göra oss riktigt hela. Själv kunde jag knappt se mig i spegeln på flera år efter att ha sett Candyman i 5:an. Rädslan för att han skulle stå där var isande och i allra högsta grad riktig. Det värsta i den filmen var inte när han kom upp bakom sina offer när de kallade på honom, utan då doktoranden som specialiserat sig på fenomenet han blivit, väl hemma gick igenom diabilderna från den ruffiga lägenheten där han bott. På en av de uppförstorade bilderna ser hon genom spegelbilden hon fotat att han stått där, bakom henne. Förstår ni? Hon var på en plats där han just då också befann sig, och sättet han visade sin närvaro på var att ställa sig bakom henne i spegelbilden just när hon tog kort. Han visste att hans makt blev större så. RYS! Inget kan vara värre än det. Inget. I ren skrämsel alltså. Rent intellektuellt förstår jag att jag är kvar i skräcken jag drabbades av när jag var 14, men det spelar ingen roll. Tanken på det gör mig nästan förlamad.
Min mest minnesvärda litterära skräckupplevelse är ifrån samma tid som då jag såg Candyman. Boken var Dolken från Tunis av Agatha Christie, och jag var inte rädd en enda gång förrän sista sidan. Men fanken var rädd jag blev då.
En bokcirkel för alla kör skräckcirkel med start den nionde december. Den träffen är redan full, men håll utkik efter nästa om du är sugen. Kanske kommer det även en cirkel på ämnet digitalt också. Håll koll.
Nu ska jag sova, och säkert drömma mardrömmar, gör alltid det när jag ägnat mig till och med bara lite åt skräcklitteratur/film/historier. Typiskt.
Vad ger dig mardrömmar egentligen?