För ca tolv år sedan fastnade jag väldigt mycket för Katarina Frostensons pjäser Sal P och Traum. Sal P satte sig ordentligt och placerade ofta mina drömmar i Salpêtrière-kliniken (där pjäsen utspelar sig) där utelämnade kvinnor sattes på ”scenen” framför männens granskande blickar. Jag läste också 3 x Katarina som jag fick i födesledagspresent, kanske när jag fyllde 20, men upptäckte först något år senare. I den finns en av mina älsklingsdikter.
