Den lät så lockande när jag först såg den. Titeln påminde om Veronicas dubbelliv, en film jag älskade på gymnasiet.
Hur som helst märkte jag snabbt att jag inte skulle drabbas så hårt av texten, som titeln fått mig att tro. Inte alls faktiskt. Emmy som söker svar på frågor, söker spänning och utmaningar, möter Emmy som gör detsamma, med andra förutsättningar och perspektiv. Genom brev följer vi deras steg mot en nära vänskap och till större förståelse. Och visst, så långt är allt mer än gott. Det är nog språket jag reagerar på. För jag får inte ihop det med karaktärerna. Jag vill så gärna att ”samtalen” ska kännas på riktigt, och bära tanken på dessa två människor, dessa två Emmy, hela vägen. Det må vara jag som är lättstött, men de låter inte som en 16-åring och en 29-åring. De låter som två påhittade figurer som småkrystat dödar tiden i hissen som går fasansfullt sakta.
Det bådar inte gott det här, tänker ni. Men jo, det bådar OK. Jag är besviken och jag har mycket att önska angående den här lilla boken, men jag är fortfarande glad att jag läste den. Det är något med dubbelheten som attraherar tror jag.
