I förra veckan smurfade jag på en pressfrukost som arrangerades hos Bonniers förlag med anledning av att Smurfarna nu lanseras hårt igen. I panelen satt Fredrik Strage, Jessika Gedin och Cicci Wallin som modererades av barnboksförfattaren och förlagschefen Måns Garthon!
Panelen berättar om sina tidiga smurfminnen och att de tre äpplen höga blå små figurerna kan ses på så många olika sätt.
Som sexistiska, eftersom alla smurfar har en uppgift utom tjejen (den enda). Hon får bara vara tjej. Som rasistiska, eftersom allt annat än de blåa smurfarna är udda (se
Den svarta smurfen) eller som kommunistiska där alla bidrar efter egen förmåga, alla är lika och Gammelsmurfen vakar som smurfernas egen Karl Marx.
– Men, det vuxna ögat är inte alltid bra för barn, menade Jessica Gedin och jämförde Smurfarna med Lilla Anna och långa farbrorn som i den vuxnas ögon får ett pedofilt drag som inte alls finns i barnets syn på boken.
Fredrik Strage har sett filmen och gnäller lite över att den anpassats även för vuxna, disney-style. I filmen så blåser nämligen Smurfans kjol upp i bästa Marilyn Monroe-style och de andra smurfarna får stora ögon. Det ska vara lite roligt även för den vuxne som går med barnet på filmen, föräldrafilmseftergiften som Strage kallar det.
Själv sitter jag och funderar över var mina smurfar tog vägen, jag hade hur många som helst och boken jag gillade mest var Smurfsoppan.
Ingen har väl glömt Sarsaparil? Lyssna och njut.