Jag har höga tankar om Hanna Hellqvist. Hon är en av den fantastiska trion i morgonpasset som får mig att skratta högt varje gång jag lyssnar på dem. Hon har självdistans, humor som få och känns som en sån där tjej som man verkligen skulle vilja ha som sin bästa vän. Därför blir jag besviken när jag läser hennes roman Karlstad zoologiska, en ganska trevlig bok om hennes pappa. Galningen med alla hundratals djur som passerar revy under Hannas uppväxt.
Men tyvärr stannar det vid ”ganska så trevligt”. Det bränner aldrig till och blir riktigt bra. Inte heller riktigt roligt. Jag tröttnar faktiskt strax innan slutet eftersom det känns som historien aldrig börjar. Ingen vändpunkt. Ingen höjdpunkt. Ja, jag struntar faktiskt i slutet. Tråkigt!
Jag förväntade mig så mycket mer.
Karlstad zoologiska, kom redan 2009, utgiven på Albert Bonniers förlag.
Jag tyckte det var så konstigt att göra upp med pappan så här när han ändå levde. Blev illa berörd.
http://www.ooofbok.se/2009/04/min-pappa-ar-en/
Men levde han verkligen? Jag har förstått att han var död?
Jag hade också högre förväntningar, men det är något som saknas i boken för att det skall kännas underhållande med kvalité. Det är ingen lätt uppgift att skriva underhållningslitteratur.