Månad: mars 2012

Publicerat

Alla mina vänner är superhjältar

Först tänker jag på vilka citat jag ska ha med i min bloggy. Det eller det eller det? Jag hundöreviker sida efter sida. Sen kommer jag på att det bästa är ju att läsa hela boken. För att man ska fatta hur det fungerar med superhjältar.

Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnet själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.

Jag grubblar som fan. Man vill ju att det ska vara något positivt. Som Mina Ögon Får Dig Att Smälta eller Gröna Fingrar eller kort och gott Trevlig. Inte vill jag ju vara Slöfocken eller Hör Vad Jag Säger eller Humörsvängaren.  Men det är så att det inte  nödvändigtvis är det positiva i personligheten som är ens superkraft. Det kan vara någon del som man hatar och vill amputera. Det är svårt. Kanske är jag ingen superhjälte?

Huvudpersonen i romanen, Tom,  är inte heller det. Det är däremot hans fru Perfektionisten. Av olika skäl har Tom blivit osynlig för just henne. Hon ser honom inte. Hon hör honom inte. Hon känner honom inte. Istället är hon helt övertygad om att han övergivit henne och bestämmer sig för att lämna Toronto och glömma Tom. Hans sista chans är här nu. Han måste hitta någon lösning och få henne att åter se honom. Han går vid hennes sida ombord på planet till Vancouver och förändringen måste ske innan planet landar.

Jag tycker om kärlekshistorien. Den är absurd och finstämd och påminner om känslan i The tiny wife. Och jag gillar superhjälte- idén supermycket. Men jag blir snurrig av alla superhjältar som i strid ström kliver fram och presenteras i boken. Ibland får det berättelsen att stanna av och jag tänker: Men inte en till!

Men det är klart. Toronto har 249 superhjältar som behöver få plats. Hur många finns i Stockholm?

Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Utgiven 1999, tror jag. På svenska av Printz Publishing, 2012.

Publicerat

Little bee

Det var ett halvår då vi inte läste en rad. Ingen dikt, ingen novell, ingen roman. Inget. Vi fick bara inte plats med en enda historia förutom de som vi fick oss berättade. Alla upprörande historier om dödande, våldtäkt, slakt och förtryck. Men också om kärlek,  trädgårdar och vardagsliv. Det var flyktingar som berättade. Människor som lämnat sina länder och på olika sätt kommit till Sverige för att … tja, för att. I väntan på uppehållstillstånd skulle de lära sig svenska. Oavsett. Ibland dök en person inte upp till morgonens lektion. Sjuk, utvisad? Vi fick aldrig veta.

Med det i tankarna börjar jag läsa Little Bee, romanen om en ung kvinna som flyr från Nigeria till England. Med sig har hon något slags hopp om en bättre framtid. Hon får stanna i två år på en sluten flyktinganläggning. Hon stryker kring väggarna, undviker männen och jobbar hårt för att lära sig om kulturen och Drottningens Engelska. Hennes ansträngningar står i skarp kontrast till vakten som ska ha uppsyn över kvinnorna, samtidigt som han helt öppet läser halvporriga blaskor. Äckligt. Kvar på stranden i Nigeria finns det avhuggna finger som räddade Little Bee från att bli mördad den där gången strax innan hon flydde. Fingret som tillhörde en engelsk turistkvinna som var där med sin man Andrew. Den kvinnan, Sarah,  blir den andra berättarrösten i romanen för vem ska Little Bee söka upp när hon äntligen får lämna anläggningen.  Hon känner ju ingen annan än Sarah och Andrew. Men händelsen på stranden kunde aldrig lämna Andrew och strax efter att Litte Bee hör av sig tar han sitt liv.

Länge läser jag boken med en inre bild i huvudet där romanen åker allt högre på min Årets-Bästa-Lista. Det är förstås den intressanta historien och jag blir upprörd av hur människor behandlas sämre än smutsen under skorna. Det är också Little Bees sätt att betrakta världen och hennes du-tilltal till oss. Det är Sarahs kärlek till sin son Charlie. Det välskrivna. Det sorgliga. Det humoristiska. Bra, bättre, bäst! Men det kommer ett men nu. Ett spoiler-men så hoppa ner till nästa stycke om du vill. Avslutningen på boken, vad är det? Åter-till-Nigeria-delen, alltså. Det känns bara som kladd och kliché och skapat för att kunna bli ett fantastisk filmavslut med lille Charlie springande på stranden i slow motion typ.

Men det är det. Helheten är ändå störst och trots mitt spoiler– men: Det här är en riktigt bra läsning som jag inte kommer att glömma på ett bra tag. Må flyktingorganisationen i Europa bli något annat.

Little Bee. Chris Cleave. Utgiven 2009, på svenska av Brombergs 2012.

Andra om boken. Fiktiviteter gillar också med något litet förbehåll. Bokmoster berättar om att filmatisering är aktuell. Calliope  håller inte med mig om mitt men.

Publicerat

Bokfrukost med af Kleen

Nästan rekord, fjorton deltagare vid mars-frukosten. Det har vi dock varit vid något tillfälle tidigare också men vi gissar att författarbesöket Björn af Kleen drog den här kalla mars-morgonen. Vi hade alla läst Jorden e ärvde av författaren som till vardags är kulturjournalist. Han berättade för oss om hur han en dag började fundera över sitt ursprung. Hans namn är adligt men han är inte med i adelskalendern. I sitt sökande över sitt förflutna upptäckte han en massa spännande saker om den svenska överklassen idag. Till exempel det här med fideikomiss, ett ord jag aldrig hört innan men som har en påverkan på vårt samhälle idag och som är ganska knepigt att förhålla sig till.

Fideikomiss innebär att en egendom inte kan delas upp vid arv, utan att arvet tillfaller äldste sonen. Den ställer sig därmed över alla arvslagar. Förlegat och varför? Jo, adeln upptäckte ju när deras egendomar splittrades mellan flera olika arvingar att makten och rikedomarna sjönk. En bibehållen gård med mark är mer värd än om den delas upp. Därför ansöker man om fideikomiss.

Sverige är ett av de få länder som har kvar detta 1700-tals system. Första gången det var på tal om att avskaffas var redan 1810. Sen dess får inga nya bildas. 1964 bestämde man att det skulle avregleras helt. Trots det så förlänger regeringen och ger dispens till massor av gårdar och egendomar runt om i Sverige. Idag finns ungefär ett 40-tal kvar och de växer sig allt starkare.

Björn af Kleen har farit runt och intervjuat flera av dessa godsägare och det är fängslande läsning. När baronen på Svenstorp och Björnstorp delade ut lördagsgodis fick bara två av dem en chokladkaka. Anledning? För att baronen ville lära barnen att livet var orättvist.

Enligt Björn af Kleen så växer bara storgodsen i form av bolagiserade stora egendomar vars mark och skog upptar stor procent av svensk mark. I Skåne och Sörmland 13%. I Dalarna finns fideikomiss som är större än Gotland och adeln själva består av 2,5 promille av Sveriges befolkning. Dessutom lyfter de rätt mycket EU-bidrag. Exempelvis hela Nackareservatet är fideikomiss som hyrs ut till kommunen av Johan af Petersen.

Läs den! Den är riktigt bra och underhållande och man berörs av många av de intervjuer som han gjort på ett kanske inte alltid ett så positivt sätt.

Här finns fler bilder från träffen.

Publicerat

Mitt berlinbarn

Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.

Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig ”nyttig  och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?

Och så:

I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.

Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.

Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.

Men det spelar ju just ingen roll.

 

Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky.  Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.