Alla mina vänner är superhjältar

Först tänker jag på vilka citat jag ska ha med i min bloggy. Det eller det eller det? Jag hundöreviker sida efter sida. Sen kommer jag på att det bästa är ju att läsa hela boken. För att man ska fatta hur det fungerar med superhjältar.

Det är sant att de flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnet själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen en superhjälte.

Jag grubblar som fan. Man vill ju att det ska vara något positivt. Som Mina Ögon Får Dig Att Smälta eller Gröna Fingrar eller kort och gott Trevlig. Inte vill jag ju vara Slöfocken eller Hör Vad Jag Säger eller Humörsvängaren.  Men det är så att det inte  nödvändigtvis är det positiva i personligheten som är ens superkraft. Det kan vara någon del som man hatar och vill amputera. Det är svårt. Kanske är jag ingen superhjälte?

Huvudpersonen i romanen, Tom,  är inte heller det. Det är däremot hans fru Perfektionisten. Av olika skäl har Tom blivit osynlig för just henne. Hon ser honom inte. Hon hör honom inte. Hon känner honom inte. Istället är hon helt övertygad om att han övergivit henne och bestämmer sig för att lämna Toronto och glömma Tom. Hans sista chans är här nu. Han måste hitta någon lösning och få henne att åter se honom. Han går vid hennes sida ombord på planet till Vancouver och förändringen måste ske innan planet landar.

Jag tycker om kärlekshistorien. Den är absurd och finstämd och påminner om känslan i The tiny wife. Och jag gillar superhjälte- idén supermycket. Men jag blir snurrig av alla superhjältar som i strid ström kliver fram och presenteras i boken. Ibland får det berättelsen att stanna av och jag tänker: Men inte en till!

Men det är klart. Toronto har 249 superhjältar som behöver få plats. Hur många finns i Stockholm?

Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Utgiven 1999, tror jag. På svenska av Printz Publishing, 2012.