det är på morgonen det händer!
Sofie Sarenbrant släpper sin tredje roman: Vila i frid. Den utspelar sig på Yasuragi, Hasseludden och vi firade boken där med god dryck och japanska tilltugg och ett trevligt mingel.
Bokens omslag är gjort av Maria Sundberg. Det är effektfullt med den till synes lugna blåvattniga bakgrunden och de tre stenarna som utstrålar harmoni i kontrast med det bleka japanska kanji-tecknet för Död.
Grattis Sofie säger vi!
Andrew Kaufman, en säregen och bra författare som Printz Publishing har i sitt stall. Igår kväll var det fest för att fira att All My Friends Are Superheroes numera finns i svensk översättning: Alla mina vänner är superhjältar.
Tidigare på samma förlag finns den fina lilla Den krympande hustrun. Jag läste den förra sommaren i engelsk tappning, The Tiny Wife och var så nöjd efteråt! Nu ser jag fram mot att läsa den här.
De är ständigt närvarande, fåglarna. De iakttas och beskrivs och blir en nyckel för att förstå Klas. Vi är på lagårdsbacken i tidigt sjuttiotal. Mamma, pappa och de två barnen. Man sliter för att få den lilla gården att gå runt. Men bit för bit förändras pappa. Blir manisk i veckor, svetsar skrot, slår sönder den, släpar fram rostiga metallstycken ur de mest oväntade gömmen. Efter kommer perioder av passivitet, han flyttar ner i pannrummet, distanserar sig.
På lagårdsbacken står familjen kvar. Skruvar på sig, vad ska de göra och måtte mamma orka.
Och fåglarna. Efter en stund kommer lusten att plocka fram krysslistan över trehundra fågelarter i Sverige, pricka av. Vi får veta att författaren själv inte kunde någonting om fåglar när han började att skriva sin roman. Just som Klas lärde också han sig från början, slog i böckerna, förstod allt mer.
I läsklubben pratar vi om den välskrivna texten, den starka berättelsen, den kärleksfulla skildringen av föräldrarna, särskilt mamman, om äktheten och smärtan. Jag håller med om alltsammans. Ändå får jag kämpa för att läsa med ett riktigt engagemang, kan inte säga varför. Kanske har jag för högt ställda förväntningar efter prisregn, vad vet jag. Jag fastnar liksom i leråkern och kommer ingen vart.
Korparna. Tomas Bannerhed. Utgiven av Weylers förlag 2011. Jag läste den som e-bok.
Jag läser mycket. Förr skrev jag listor på det lästa, nu kan jag räkna här i bloggen. Jaha, sex böcker i januari. Förra årets januari blev det ju sju. Jag vill läsa ännu lite snabbare, ännu lite mer. Så många bra olästa böcker!
Men mormor, så tänkte ju inte du. Du läste mycket och varje dag så länge du levde, men inte just romaner i snabb takt. Det var ju dagstidningen förstås, något veckoblad, Kvällstunden och en hel del annat. Men romaner, där tog du tid på dig. Tänk om vi hade haft en bokklubb, en sådan där fyra-generations-bokklubb, mormor. Ska vi leka med tanken?
Runt bordet har vi samlats. Där sitter jag med mina sex lästa i januari. Där sitter min k. dotter som nog läser lika mycket. Där sitter min mamma som läser ett par böcker i månaden. Och där sitter du mormor som läser en roman om året. En gång i månaden träffas vi för att berätta om det senaste vi läst
På den första träffen, i januari, börjar min dotter snabbt berätta om sina läsningar. Hon hinner inte berätta om alla utan hon väljer ett par böcker. Samma sak gör jag. Månadens två bästa. För min mamma är det inget val utan hon berättar om de två böcker hon läst. Mormor berättar om sin bok så långt hon nu hunnit. Nästa gång vi ses väljer min dotter som vanligt ut ett par titlar och berättar om dem. Samma sak gör jag. Mamma berättar om den bok hon hade läst. Mormor har nu kommit en bit till och berättar inkännande om sina romankaraktärer eller författarens avsikter. Så går det på, månad efter månad. Våren går över till sommar, sommaren blir höst och snart är det december.
Årets sista träff är sedvanlig. Min dotter väljer, likaså jag och mamma berättar om sina två månadsböcker. Mormor klappar nu nöjt på sin bok. Hon har levt i sin roman under hela året. Hon känner personerna väl, har haft tid att tänka över innehållet många gånger och kan nu sammanfatta och reflektera över boken i sin helhet.
Och då tänker jag, mormor, att det kanske är så man ska läsa böcker. Och så man skulle vilja bli läst om man var en bok. Långsamt, ingående och med många reflektioner.
Tack för den tanken.
Hälsningar Ann-Sofie.
_____
Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan