Jag har inte läst särskilt mycket grafiska noveller men fastnade direkt i Posy Simmonds berättelse om Tamara Drewe. Kanske var det för att Posy Simmonds faktiskt blandar serieformatet med längre texter som gör att man dras in i berättelsen snabbt. Jag gillar att läsa serier men ibland kan jag tycka att det går lite för fort och att serier saknar djup men inte här.
Berättelsen om Tamara Drewe gick från början som serie i tidningen The Guardian i 100 avsnitt. Jag fick möjlighet att träffa Posy Simmonds på en middag häromdagen och hon berättade att hon började teckna serier för The Guardian redan på 70-talet men då på kvinnosidorna och ritade serier för medvetna jämställda kvinnor som enligt Simmonds strävade efter att ”be perfect mothers, save whales and the environment”.
Så småningom började hon även teckna för kultursidorna och blev uppmanad att införa något litterärt i sina serier och så föddes populära Tamara Drewe.
Den utspelar sig utanför London på landet på en gård dit författare kan åka på skriv-retreat. Stället drivs av kända författaren Nicholas Hardiment och hans fru Beth. Nästgårds flyttar Tamara Drewe in och blir katalysator för en rad händelser och påverkar folket i byn på olika sätt. I serien finns något för alla åldrar och det gör den verkligen unik. Det finns djup i karaktärerna och språket är underbart. Teckningarna går i dova, mörka färger och mycket skuggor vilket också speglar handlingen. Jag blev fast i storyn på en gång.
Posy Simmonds säger själv att hon gillar seriens format för att man kan berätta en historia i tystnad och karaktärerna blir tredimensionella. Hon visar även tidiga bilder och skisser. Både från Tamara Drewe och från hennes tidigare bok Gemma Bovary.
Tamara Drew ges ut i Sverige av Wibom Books.
