Framför mig på vägen springer Carl-Johan Broman, och jag springer efter, ständigt efter. Jag vet inte hur länge jag har jagat honom, det känns som en evighet, och hela tiden har han varit tjugo plågsamma meter bort.
Carl-Johan Broman. Han var Lasses chef genom alla år på museet. Carl-Johan Broman är också Lasses bitterhet sammanfattad. Om bara inte Carl-Johan hade… Om inte Carl-Johan sagt… Då skulle Lasses liv ha sett helt annorlunda ut. Med ett jobb där han värdesattes högt. Med en fru som fortfarande var hans och ingen annans. Med barn som älskade honom mer. Så skulle det ha varit. Om bara inte Carl-Johan Broman…
När romanen börjar är Lasse pensionär och jobbet på museet är över för länge sedan. Ändå är Broman drivkraften när Lasse fördriver sina dagar med att skriva på en deckare. Han ska visa hela världen att han är en sådan som lyckas. Så drabbas han av Alzheimer. Chocken är stor. Vad ska han göra nu? Vad ska de vuxna barnen säga? Kommer de ens att bry sig? Ja Mats kommer nog att göra det, men Markus? Lasse lägger deckaren åt sidan för att skriva ner sitt liv som han minns det. Sagt och gjort.
När sjukdomen sakta bryter ner Lasses gärna omstruktureras hans minnen. Plötsligt finns andra berättelser, såna som säger hur det verkligen gick till. Eller? För vad är sanningen egentligen?
Det här är verkligen en av de mer intressanta böcker jag läst på länge. Minnen, vad är det? En sörja av fragment som kan sättas ihop i olika variationer. Skådas från olika håll. Poleras och presenteras i nya tappningar. Romandén är så bra! Därför tycker jag att författaren skulle ha slipat ännu lite mer på diamanten. Att låta de här centrala händelserna i Lasses liv återkomma några gånger till och gärna tidigare. Vad hände egentligen i skilsmässan med Olga? Vad det verkligen så att Markus aldrig försökte nå uppgörelse eller försoning med sin pappa i vuxen ålder?
Mittpartiet där Lasse skriver ner sin sanna livsberättelse blir för ensidigt. Den knyter för lite an till nutiden och jag glömmer bort vilken situation Lasse befinner sig i. Han beskriver sig själv i på ett sådant sätt som om får oss att tycka att han är en jobbig typ, snudd på rättshaverist, som i alla lägen väljer bort sin familj och i stället sätter sig själv i centrum. Skulle man berätta om sig själv så oreflekterat? Tja, kanske. Men jag tror att romanen hade vunnit på om Lasses egen berättelse inte levererats i ett sånt stort sjok.
När Lasse sedan blir sjuk förändras minnena. De blir mer kärleksfulla och känslosamma. Längtan till familjen blir mer central. Det är så bra berättat så att det inte är klokt! Med hjälp av berättelsens jag-form går jag upp i hur Lasse uppfattar sin alltmer förändrade värld. Ångesten när han inte längre känner igen sitt eget hem. Men också hur han hittar sina varma minnen av Olga. När sedan otäcka krigshot tränger sig in i hjärnan handlar det om att rädda familjen, inte något annat.
Bilden av Lasse förändras helt genom boken, och jag tycker så himla mycket om honom när jag slår ihop boken. Jag bestämmer mig för att sanningen var den att han bad Broman att dra åt skogen, att han engagerade sig i Markus fotboll, att han åkte till Italien och öppnade restaurang och att Olga egentligen älskade honom ända in i döden. Även om det inte är sant. För vems minnessörja är sann? Det kan lika gärna vara min.
Berg har inga rötter. Manne Fagerlind. Utgiven av Damm förlag 2012.
4 svar på ”Berg har inga rötter”