Jag träffade Ove i lördags. Okej, jag visste inte att det var Ove men jag förstår det nu när jag läst romanen om honom. Platsen var en Stor Elektronikfirma och framför mig stod han och ville ha en skrivare. En bra skrivare. Det förklarade han tydligt för den unge försäljaren. Du vet en sådär B-R-A skrivare. Jag är inte intresserad av skanner eller kopiator eller trådlöst eller vad det nu är du vill pracka på mig. En bra skrivare, bara! Har du inte en sån?
Mannen vände sig mot mig och himlade med ögonen som om vi hade en hemlig klubb ihop. Och jag bildade klubben omedelbart för jag har alltid sympati för äldre män som vill ha en B-R-A skrivare och inte nåt annat som världen vill pådyvla dem.
Ove i romanen är ju egentligen en riktig guldklimp. Även om han är ”konsekvent o-munter” har han egentligen ett alldeles för stort hjärta. Under de veckor som boken utspelar sig visar sig grannarna i kvarteret vara riktigt rara ärtor. Inte minst höggravida Pravaneh som har förmågan att se längre och förstå Ove. För omunterheten har sin botten sorgen efter hustrun Sonja, som dog för inte så länge sedan. Det är en lättläst bok, rappt skriven och med lite torr humor. Människorna i kvarteret är småtrevliga bekantskaper. I bitar får läsaren veta allt mer som förklarar hur det förhåller sig med Ove. Att ilska kan vara sorg. Att rigida uppfattningar om låt säga bilkörning på gården handlar om omsorg för grannar och rabatter. Att en B-R-A skrivare faktiskt borde finnas i varje välsorterad butik.
En man som heter Ove. Fredrik Backman. Utgiven av Forum 2012
________
I början av september hade boktipset en bokcirkel på sin webbplats där Fredrik Backman deltog. Det var han som myntade uttrycket konsekvent omunter. Det var jag som stal det.
En man som heter Ove,
Rolig, sorglig, bra, tänkvärd bok.
men Ove är inte tillräckligt gammal för att hans okunskaper om datorer och italienskt kaffe skall vara trovärdiga… han är 59 år och borde ingå i den generation som först blev förtrogna med pc’n! Och han reste ju söderut …