Sedan år tillbaka ägnar jag mig som bekant åt att minska ner antalet böcker i hemmet. En in betyder två ut. Jag vill inte längre bo i ett bibliotek.
Däremot vill jag gärna vara i ett bibliotek, låna böcker och bokfrossa med ett lånekort i hand. I morgon ska jag introducera ett gäng nyinflyttade stockholmare i Stadsbibblos hyllor. Numera är det biblioteket så mycket mer än boklåning. Fika, surfa, kopiera och språka å ena sidan. Bokbläddra, lyssna på ett aldrig sinande antal föredrag och presentationer å andra sidan. Det går att vara där hela tiden och ständigt vara sysselsatt.
Att låna där gör man gratis genom skattebetalarnas försorg. Men för blott 400 spänn köpte jag ett lånekort hos Aka Hötorget. 52 böcker av årets utgivning står till buds under lika många veckor. Man behåller en bok när läsåret är slut. Andra bokkedjor har liknande system.
Fördelen med de 52 är att just att de är i begränsat antal. Jag brukar vilja läsa hälften av dem. När jag sedan kommer till bokaffaren kanske inte en önskad bok finns där. I stället får jag ta någon från listan som jag inte särskilt tänkt läsa och i bästa fall hittar jag en ny favoritförfattare. Så var det till exempel när jag hittade Mammadags av Gillian White.
Är det inte samma sak på stadsbibblo? menar du. Det är 500 000 böcker där. Chansen att inte hitta det man vill läsa är försvinnande liten. Jag behöver ibland gränsen för att kunna gå över den, förstår du.
En utveckling av de 52 är att inkludera också äldre böcker. 50 nya och 20 äldre, till exempel, det vore en bra sätt för mig att hitta sådant jag missat enligt samma idé. Det tipset ger jag till Karin på En bokcirkel för alla som när bokhandlardeömmar.
Det var väl det jag satt och tänkte på den här söndagsmorgonen. Ha en fortsatt fin söndag.