Som om jag frågat

Jag var aldrig nån hejare på träslöjd. Det jag minns allra mest från alla lektioner var lärarens: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Och jag sandpapprade och sandpapprade på smörkniven eller ljusstaken eller vad det var. Kände med handen, nu kan det väl ändå inte.., men jodå: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Så i nian var det dags för spegelramen. Jag tänkte att nu jävlar ska det inte hacka någonstans. Jag filade och filade, sandpapprade och sandpapprade med allt tunnare varianter. Till sist visade jag fram mästerverket. Läraren drog med handen överallt, kände om igen, till och med blundade. Och så:

Bra, Ann-Sofie inte ett hack.
Ha!

En bloggy om träslöjd? Nej, om hack och sandpapper. För när jag läser Som om jag frågat tänker jag på att den berättartekniskt är helt utan hack. Mellan dialog, tankar, berättande delar och tillbakablickar lotsar författaren mig som läsare så elegant att jag är armkrok med John, huvudpersonen, hela tiden. Att vara hemma är en plåga och han tar hellre cykeln på en planlös tur för att slippa gå hem och lyssna på tystnaden.

Det kändes som att ta det första fria andetaget efter en hålla andan-tävling under vatten när jag klev ut på bron och stängde dörren bakom mig.

Nej, det är ingen som super. Ingen har någon psykisk störning. Inget våld eller övergrepp. Det här är läget när mamma och pappa inte längre pratar med varandra, när pappa sticker iväg på ovanliga ärenden, när mamma inte längre skrattar. Det läget. Och när bästa tjejkompisen blir ihop med bästa killkompisen och man är jävligt ensam. Det läget. Där berättartekniken är genomarbetad och utan hack, är berättelsen sannerligen som det där sandpappret. Det river och rispar när jag läser och jag ligger oavbrutet på gråthulkgränsen för att jag känner så starkt för alla inblandade. Jag kommer på mig med att hålla tummarna. Vill lägga armen runt Johns axlar och säga att det ordnar sig. Vill ge föräldrarna uppmuntrande tillrop: håll ut håll ut!

Och jag är glad att det till sist river i allt tunnare varianter. Att jag kan slå ihop boken och också få ta det där första fria andetaget. Det här är nog den bästa av Lindbäcks romaner. Hittills.

Som om jag frågat. Johanna Lindbäck. Utgiven 2012 av Rabén & Sjögren