De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.