En promenad kanske? På eftermiddagen för att få lite frisk luft. Lägenheten i Lund är så instängd, nästan dammig och tungandad. Bakom dörrarna till sovrummet ligger Mam kvar och kvider. För vad, vem kan veta? Så, tack snälla pappa för att du tar ut din dotter Marta på promenaderna så att alla kan andas.
Nu är Mam borta och berättaren rekonstruerar henne med hjälp av brev och osända vykort. Hur var det med de där promenaderna? Vilka var egentligen med?
En kort roman, 78 sidor, uppbyggd som ett musikstycke med början i ett preludium och fortsättning i ett antal satser. Det rör sig kring den allra sista promenaden i allt snabbare takt. Berättelsen är stundtals tillknäppt och outtalad. Men säg det då, tänker jag, då det känns som att se någon stor skådespelare från fel håll av scenen. Man förstår att något viktigt sägs men kan inte höra vad. Och så hunden. Lilla stackars Tic-Tac som Marta leker med på gränsen – eller över– till djurplågeri.
Men när sista punkten sätts förstår jag. Nog.
Promenaderna i Dalby Hage. Hanna Nordenhök. Utgiven av Norstedts 2011.