Först var vi tveksamma; ska vi? Självbiografi, liksom, hur kul är det att diskutera med andra?* Så fick vi se den. Det mattsvarta omslaget med titel och dekor nedskrivet med vit krita som vore det griffeltavla och Köket rekommenderar. Livet står det, maten står det, döden står det. Och vi är alltid svaga för böcker om döden. Men:
Inte än, inte än.
Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as.
På akutmottagningen ligger han, Mons Kallentoft, och gränsen mellan liv och död är mer hårfin än annars. De njutningsfulla excesserna med hisnande många rätter och unikt vin därtill tar.
vid krogbordet eller middagsbordet, med mat och vin och konversation, tiden upphävd av den koncentration som bara finns när mat och vin och människor och deras ord och skapelser får samverka i önskad högljutt meditativ riktning.
Breakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.
Vi lockas av maten och äcklas ibland av mängden. Varje sida. Sprängfylld. Ripplad, styckad, mosad, upplagd.
Och så crescendot. Tokyo. Matstädernas Matstad. Nås någon insikt? Om måttfullhet? Om döden? Kanske. Somliga av oss tror det eftersom boken är skriven. Andra säger att det finns inga tecken. Ett varv till. En kick till.
Food Junkie. Mons Kallentoft. Utgiven av Forum förlag 2013.
_____
* Korkat. Vi Ä-L-S-K-A-R ju att diskutera memoarer!