Jag skriver fel. Jag skriver Sång till den sorg som ska komma och när jag backar för att ändra tänker jag att det är en formulering som ändå kan vara lika sann.
1955 arbetar Sar som lärare i det självständiga Kambodja. Han håller en lektion om Rousseau.
Det är en viktig lektion. Inte för att Émile är en av dina favoritböcker, men för att den lämpar sig väl för en efterföljande politisk diskussion. Den typen av politisk diskussion som du som lärare inte tillåts hålla, men som kan döljas bakom boken.
Sar är djupt förälskad i Somaly, en modern kvinna kan tyckas, och som längtar efter att erövra världen. Sin plats i oppositionspartiet till trots arbetar han i det dolda för en kommunistisk revolution. Sar, som senare blir Pol Pot och att läsa romanen med facit i handen är kusligt.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.
I nästa del får vi berättelsen ur Sarys perspektiv, Sars politiska motståndare och som också intresserar sig alltmer för Somaly. I den tredje och avslutande delen är det Somaly som tar plats.Triangeldramat – ett alltid lika intressant motiv och här står både kärlek och politik på spel.Och återigen – med visshet om undergången blir läsningen andlös.
Sång till den storm som ska komma. Peter Fröberg Idling. Utgiven av Natur & Kultur 2012.