Solange. Det hon allra helst vill är att bli av med oskulden. Hon misslyckas gång på gång med det när hon träffar de jämnåriga killarna. När hon är kär blir det aldrig ömsesidigt. När hon är kåt bemöts hon bara med själviskhet. Men så… med den betydligt äldre grannen får Solange exakt vad hon vill. Fantastiskt sex. Men på Monsieur själv ser Solange ned.
Jag blir så fylld av obehag när jag läser berättelsen om Solange. Det har ingenting med detaljerade sexskildringar eller lust och längtan att göra. Tvärtom. De delarna är ofta vackra och fantastiskt berättade. Nej, det är Solange själv. Hennes tonårsångest och behov av bekräftelse gör att hon glider in i de mest destruktiva relationer. I början av boken är hon bara tio år men blir äldre. Men hon känns så mycket yngre, och gång på gång vill jag gripa in och säga nej i hennes ställe. Bli tydlig och kärleksfull vuxen och peka med hela handen säga att du är värd något helt annat, Solange.
Hon blir av med oskulden. Både sin kropps och sin barndoms. Jag läser med handen framför ögonen och kikar fram mellan två fingrar ibland. Men när jag slår igen boken tänker jag: Den här människan tar för sig. Det kommer att gå henne väl.
Det jag alltid tyckt om med Marie Darrieussecq är hennes fantastiska språk. Den första boken jag läste var Suggesstioner, boken där parfymförsäljerskan långsamt förvandlas till en gris i takt med att hon används av männen. Jag tänker på den när jag läser Flickan i Cléves. Helt olika är de inte i sitt ämne. När sedan White kom förenades det vackra språket med en vit kall ismiljö (som jag älskar) och en obehaglig historia. Nyskapande är ett litet säreget ord, men när det gäller Darrieussecq och hennes språk kommer det väl till pass. Inte minst i den här romanen.
Flickan i Clèves. Marie Darrieussecq. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2013.
___
Den här romanen ingick i min packning till Skåne. Jag placerade den efter läsningen på det fina biblioteket i Simrishamn. Mycket ordentligt i bokstavsordning.