Jag tänker: Packis. nyis. Issörja. Fast is. Hopskjuten is. Pannkaksis. Isvallar. Drivis. Isflak. Iskristaller. Kärnis. Ett fint regn av is. Rimfrost. Sno. Krasande, frasande snö, nysnö, snöyra, skare. Vad var det som var så farligt med isen? Jag älskar isen.
Jag tänker: isbrytare, snö och is har en mycket stor del i min litterära intressesfär – det började med Fröken Smillas känsla för snö och slutar aldrig. Att denna höst få två isberättelser är obegripligt. Obegripligt och bra. En om Arktis. En om Antarktis. Jag blandar alltid ihop dem: vänta, Antarktis är det där pingvinerna är?
Som litteraturvetare ansöker Gertrude om ett forskningsanslag för att få resa till Antarktis – Sydpolen. Hon ska följa i Robert Scotts fotspår och läser hans dagböcker om den misslyckade expeditionen där han så snöpligt hanns före av Amundsen. Med på resan finns ungdomsvännen Jonathan och mycket snart förstår jag att han är det egentliga skälet till redan. Något hände för länge sen. Något som också måste göras upp nu.
Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.
För det här en är perfekt roman för Ann-Sofie Lindholm. Tack för det. Tack!
Diamantdammet, de små frostsfärerna, disstråken, den suddiga gränsen mellan natt och gryning. Snön går i koboltblått, violett och blek- eller laxrosa och den tunna vassa luften smakar metall och bensin.
Antarktis. Josefin Holmström. Utgiven av Norstedts 2013
____
*Och känslan att jag fortfarande läser nästa is-bok. Bea Uusmas.