Vi äter årets sista bokfrukost och vi talar om Vi kom över havet. Vi tycker om när den i sin lätthet – vikt, omfång – tar upp stora och märkliga ämnen – att komma och gå vare sig man vill eller inte. De japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.
DE som kommer över havet, etablerar sig och återigen får rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker.
Rytmen säger vi, rytmen som berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.
När den första frosten kommer börjar deras ansikten blandas ihop och suddas ut i våra minnen.
Om det inte vore för romaner, som alltid kan påminna oss.
Vi kom över havet. Julie Otsuka. Utgiven 2011. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Min pocketutgåva kom 2013.
___
God jul!
Jag läser den nu och är helt tagen. Ja, tänk att jag ens kunde pausa för att skriva detta? Åh.