Den bästa dagen är en dag av törst

Karin Boye tycker jag om för hennes dikter. Jag har någon gång under gymnasietiden läst Kallocain och minns den som hård och kall. Det är inte många saker jag annars vet om henne. Jo, hon har bott  i Huddinge, i villa Björkebo som nu är riven. Jag har inget större biografiskt intresse för författare. En handfull kanske (och då är jag intresserad in absurdum i gengäld. Det går på ett ut).

I en recension av romanen Den bästa dagen är en dag av törst i Uppsala Nya Tidning  skriver en Boye-forskare om några centrala missar eller felval i romanen. Jag kan förstå att om man är mycket kunnig i ett ämne eller en författare störs man säkert av det. Men jag märker inte sådant.

För läser jag om Karin Boye när jag läser om Karin Boye i romanen? Egentligen inte. För mig kunde det här vara en helt igenom fiktiv person. Jag blir inte mer intresserad för att romanen baseras på, eller litterärt fantiserar om, Boyes liv. För mig handlar det om en författare som besöker Berlin, en lyckad tidsskildring och inkännande stämning, skildring av lust som ska tuktas och kärleken som ändå vill ut. Det tillsammans med den vackra språkhanteringen gör romanen till en fin läsning. Och det tackar jag Jessica Kolterjahn för.

Den bästa dagen är en dag av törst. Jessica Kolterjahn. Utgiven av Forum förlag 2013.