Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.
Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.
För att allt är falskt och bräckligt.
Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.
Och jag. AHA! I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne? Pappersstäder blir nu något helt annat.
Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris, då ska man nog läsa något annat.
Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.
– – – –
Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.