Boken ligger på köksbordet (plats, ljus). Jag föll i kärlek nästan på en gång. Jo, på en gång. Is, snö. Det är enkelt att få mig på fall då. Nu ligger den där – uppslagen – och lockar och pockar med sina bilder, sin vetenskaplighet och sitt suggestiva berättande. Jag går dit med jämna mellanrum och läser som belöning för väl utfört arbete men jag får svårt att koncentrera mig på det som står överst på To-Do-listan.
Jag vill sms:a boken och höra lite hur det är: heeej, och vad gör du? Och så få ett meningsfullt sms tillbaka: Jag har klättrat på de hala klipporna på Sjuöarna, den nordligaste ögruppen på hela Svalbard.
Vid fem-tiden har jag stått vid köksbordet många gånger och jag får jobba hårt för att klara min deadline. Men jag är effektiv. Snart är jag klar. Har det ändå tagit för lång tid? Ligger Boken kvar där ute? Vill den fortfarande att jag ska komma och läsa? Borde jag duscha först?
Så sitter jag där. Vild i håret och bläddrar sida för sida för sida. Det är spännande och vackert. Jag vill aldrig sluta läsa och se. Expeditionen. Min kärlekshistoria blir MIN kärlekshistoria. Och jag blir inte svartsjuk om den blir din.
Expeditionen. Min kärlekshistoria. Bea Uusma. Utgiven av Norstedts 2013. Jag har den illustrerade utgåvan.
Jag älskade också den här bok från första sidan. Först lånade jag den mindre versionen på biblioteket. Men kl 07.08 på första bokreadagen hade jag säkrat ett ex av den stora utgåvan med alla bilderna (som jag tjuvtittat på många gånger i handeln). Fick precis tillbaka boken i dag efter att ha lånat ut den. Började genast bläddra i den igen. Boken är så suggestiv. En mycket värdig Augustvinnare.