Bokfrukost med Liknelseboken av PO Enqvist. Under ”första rundan” hör jag:
Jag känner igen den norrländska mentaliteten. Hur präglas han av den stränga uppfostran? Navelskådning. Inåtvänt och inte allmängiltigt. Kärlekshistoria – jag tänkte kom loss nu, gubbe! Det är ingen berättelse – det är en utfyllnad kring händelsen med kvinnan på det kvistfria furugolvet. Jag lyssnade till när författaren läste – gör det ni också! Fantastiskt språk. Jag fick slå upp ord. Kanske enklare att lyssna – det blir som talat prat.
Nej, nu ljug du PO, man har inte kvistfria furugolv. Det kvistfria använder man till möbler.
Själv kastade jag mig in i boken men stannade med en tvärnit. Språket – det kräver sitt. Men i den långsamma läsningen (som inte är min bästa gren) kommer rytmen och då blir det enklare att följa med i strömmen, fragmenten och nedslagen. Jag tycker mycket om den. Men det är inte hans bästa om du frågar mig. Jag älskar ännu Kapten Nemos bibliotek så att jag nästan går sönder.
Anna på bloggen och dagarna går har skrivit den vackraste recension jag läst om Liknelseboken.
Liknelseboken. Per Olov Enquist. Utgiven 2013 av Norstedts.