Vi är förvirrade. Om en bok är superhajpad och alla recensenter gör vågen: borde man inte bli lite mer tagen? Vi tycker språket är vackert, bitvis fantastiskt men på samma sätt som det håller oss kvar i läsandet blir det filtret som gör att vi inte kan tränga ner under ytan.
Den här vintern yr det hela tiden; det snöade igen och igen snöade det. Man kan inte minnas något och ändå finns det ingen tvekan om att något låg glömt under snön, något man skulle hitta på våren. Under lagren av hågkomna fotspår, glömda, men som minnen ligger de där, en latent sjukdom som kan blossa upp när som helst. Skevt i våren, skevt i ett förstört ansikte.
Vad vi skrapar fram: tre relationer. En är kvinnans relation till döende mamman, de andra två till män varav den ena mannen lämnade kvinnan efter många år. Jag tror länge att han är död. Men han är inte det, hon bara betecknar honom som den avlidne. Mellan dessa tre punkter rör sig berättelsen i omtagningar och betraktelser och eftertänksamhet. Vad minns hon och varför minns hon inte mer än hon gör?
Vi är inte helt sålda.Vi tror att författaren kommer bli så mycket bättre. Sen.
En av oss sover. Josefine Klougart. Utgiven 2012. På svenska 2014 av Albert Bonniers förlag