Bästa biten på kvinnan?

Gästbloggare: Ros-Mari Edström

När Chimamanda Ngozi Adichie inledde Stockholm literature på Moderna museet i fjol uppehöll hon sig vid de omslag som svenska förlag begåvat hennes böcker med. Hon gillade dem. Sverige är ett land där böcker om människors liv i afrikanska städer INTE illustreras av giraffer, djungelbilder eller bilder från savannen. Hon uppskattade det. Hennes böcker har fått omslag som hon upplever som hedrande. Mina tankar går till en bok som jag läste i fjol och uppskattade en hel del, om det inte hade varit för omslaget. Varför blev en bok om kvinnors liv och livsval illustrerad av en huvudlös kvinna? Är hennes bästa bit torson, delen mellan halsen och låren?

Ni vet säkert vilken bok jag menar – Det enda rätta, Susanne Bolls andra roman, som handlar om tre kvinnor, vars liv kantrar. Boken handlar om Maria, psykolog i 30-40-årsåldern, Isabelle, förskollärare, strax under 30, och Helmi, onkologläkaren, 60+, som är den som man verkligen kan fundera över. Hur tänker hon EGENTLIGEN? Tänker hon över huvud taget?

Nu har Det enda rätta kommit i pocket, men omslaget är detsamma. En annan skönlitterär utgåva, Liknelseboken av Per Olov Enquist, blev mycket omskriven i höstas, inte bara för dess innehåll utan även för omslaget. Men där fick pocketversionen en ny utformning.

Frågan är: behöver en bok som Det enda rätta det här omslaget för att locka läsare? Jag undrar det. Det är ju mest kvinnor som läser relationsromaner, åtminstone enligt mina fördomar. Susanne Bolls bok är lättläst, drivet skriven och snabbläst. Spännande. Den innehåller en gåta, som skyndar på läsningen och intrigen är rätt underfundigt hopkommen. (Notera min andra fördom!)

Idén, att parallellställa tre kvinnors liv, och låta deras öden spegla varandra återkommer i uppföljaren. Hitta hem, som just kommit ut. Jag har inte läst den, men boken lockar mig, det utlovas förklaring av en del av Helmis bevekelsegrunder. Tyvärr får man inte följa Marias och Isabelles öden vidare, om jag förstått förlagstexten rätt. Däremot får man veta att det finns en ny gåta att förbryllas av.

Kommer jag att gilla Susanne Bolls alster nr tre? Hon skriver spännande och hon skriver om kvinnors liv. En sak som störde min läsning i somras var när jag undrade om jag läste en inredningstidskrift. Där satt jag i sommarhuset, i min Ikeasoffa Klippan, och undrade om jag tillhörde rätt målgrupp. Jag brukar inte störa mig över interiörer fyllda av PH-lampor och Josef Franktygklädda möbler. Men här gjorde jag det. Man undrar varför. Attribut som kläder och inredningsdetaljer är ju vanligen avsedda att beskriva de olika kontrahenterna, och har ju ett klart syfte. Jag upplevde dem som delvis påhängda. Får se hur det blir med Hitta hem. Vad finns det som kan förmildra synen på häxan Helmi? Nyfiken blir jag och det är väl det som är meningen.