Till Franska Indokina kommer hon med sin man, lockad av upprop som ”Ungdomar, res till kolonierna, där väntar er rikedomen”. De etablerar sig som lärare i kolonin, barnen föds.
Men när vi kommer in i handlingen har åren gått. Maken är död. Barnen, Suzanne och Joseph är snart vuxna. Varje år svämmar jordlotten över av högvattnet. Huset blev aldrig klart. Projekt med fördämningarna mot havet har havererat. De är skuldsatta upp över öronen. Deras triangeldramatik är obehaglig och livet vid havets kant har blivit en misär.
Här känner jag ångesten lägga sig runt halsen och jag får svårt att andras. Duras kan gestalta en stämning så effektivt och också jag går där i leran vid havet och väntar på något obestämt. Att det ska hända.
Det händer. Herr Jo kommer, förälskar sig i Suzanne men utnyttjas, avfärdas och förnedras. Joseph träffar en kvinna som vill rädda honom. Men vill han? Modern går under.
Och obevekligt lider alla vidare. Jag sväljer, sväljer.
En fördämning mot Stilla havet. Marguerite Duras. Utgiven 1950. På svenska 1985, tror jag. Min utgåva är utgiven av Modernista 2012,
– – – – –
Set in another country i SLB
Jag läste Älskaren tidigare i år och kände direkt att jag ville följa upp med En fördämning mot Stilla havet. 🙂 Har dock inte kommit så långt ännu.
>> Linnea. Jag läste att Älskaren är samma möte som i En fördämning… Men att Duras först i Älskaren tordes/kunde/ville beskriva mötet med mannen som det verkligen var!
titeln har funnits inom mig sedan vi läste Moderato Cantabile på univ, snart kanske!