Det är 1986, den ödesmättade sommaren efter att kärnkraftverket Tjernobyl exploderat. Bokens berätterska Mariia upplever både sin första kärlek och sin första sorg.
Mariia talar direkt till sina läsare och det tycks som om hon för första gången verkligen berättar om sommaren hon aldrig glömmer, sommaren då man i Finland ännu inte var medvetna om att det fallit ett radioaktiva regn utan fortsatte plocka bär och svamp som om ingenting hänt. Det var den sommaren då Mariia var fjorton år och levde i en familj full av tystnad, en familj där man ofta använde ordet: schh!
Jag tänker för mig själv att det nog inte är så vanligt förekommande för bokkaraktärer att leva i tysta familjer. Men Ljus Ljus Ljus är en sällsam roman. Sällsam för sin poesi och att huvudpersonen diskuterar direkt med oss läsare. En helt ovanligt underbar roman som riktar sig till unga men som trollbinder även mig som passerat de femtio. Jag färdas tillbaka till den bitterljuva känslan i att vara 14 år och jag känner så väl igen mig själv i Mariia.
Mariia förnimmer en stor sorg i sin älskade Mimis väsen, en bottenlös sorg omfattande så mycket, men framförallt sorg i att sakna trygghet. Mariia skriver att hon förstår att en av skillnaderna mellan henne och Mimi är att Mimi saknar botten medan Mariia har sin botten i mamma, pappa, storebror och katt. Jag grips av denna enkla men talande beskrivning av trygghet och kärlek. Flickorna är fulla av insikter och gryende vuxenhet. De dansar och älskar som vuxna men leker som barn och uppslukas av den stora allra vackraste kärleken. När hösten slutligen kommer finns ingen väg tillbaka, Mariia har för alltid lämnat barndomen och är vuxen.
Vilja-Tuulia Huotarinen fick Finlands Augustpris, Finlandia junior priset för Ljus Ljus Ljus 2011. Förutom ungdomsböcker skriver hon även poesi, något som är påtagligt i den vackert innerliga texten.
Ljus Ljus Ljus är översatt från finskan av Janina Orlov och utgiven av gilla böcker 2014.