På 50-talet åkte man till Paris. Författarna. Konstnärerna. De som ville ut. Stig Claesson, Slas, till exempel. Jag går och nosar i fotspåren runt Saint Germain. Hänger i baren på Bar Nesle. 40 steg därifrån ligger hotel Nesle.
Kanske mätte jag mina steg från Bar Nesle till min hotelldörr eftersom jag vet att det var exakt fyrtio steg
Jag vill räkna stegen. 40, det stämmer. Jag vill fotografera hotellets skylt och hamnar i något som jag aldrig brukar hamna i längre. Någon är full och gapar från hotellfönstret, en annan står på gatan och är lika full , skriker tillbaka. Däremellan står jag och zoomar, zoomar igen. Jag tänker att blanda inte in mig i er värld, tänker jag. Så blandar jag inte in er i min.
Men åter till boken Efter oss syndafloden. Jag gillar Slas betraktelser. Läser det jag vill. Mer om platser än om människorna, mer om händelser än om kvinnorna. Tittar på teckningarna och vill teckna Paris med samma svarta streck.
Om jag försöker? Ja. Om jag kan? Nej.
Författaren skriver sig tillbaka till sin ungdomstid. Kanske minns han inte riktigt rätt. Men det spelar ingen roll.
Minnet leker med mig ibland, och det är ju inte bra om man ska skriva ihop en realistisk skildring från femtiotalets Paris. Men det är inte det jag är ute efter. Jag ska berätta om kärlek.
Paris. Kärlek. Kanske är det samma sak. Après nous le déluge
PS! Inget handgemäng uppstod. Alla gick åt sina olika håll.