Vad får du dina boktips från, frågar någon ibland. Ja, frågan är väl snarast var jag inte får boktips. De är överallt. Emilys porträtt fick jag först läsa om i en pepp-inför-hösten-bloggy hos Marcusbibliotek. Han listade ett antal böcker från SvBs höstkatalog och jag tänkte att jag aldrig hade läst något av Margareta Lindholm. Författaren har skrivit en rad böcker före denna och recenseras vänligt i tidningar och bokbloggar.
Emily är ingen mindre än en av Brontë-systrarna och boken ger en fin bild av skapande i allmänhet och målande och författande i synnerhet. Till familjen Brontë kommer Erin för att arbeta som piga. Hon behandlas vänligt men kommer extra bra överens med Emily. Det finns också en bror Brontë som ägnar sig åt måleri, och snart uppmuntrar han Erin att skissa och teckna. Hon har talang visar det sig.
Emily samtalar ofta med Erin, och lirkar ur hennes uppväxthistoria. En kväll har syskonen uppläsning av sina senaste alster. Plötsligt hör Erin en variant på sin egen livsberättelse. Emily tycker inte det är så märkvärdigt. Det är så författare gör, menar hon, och nu får ju din bror en plats i litteraturen. Erin är inte lika övertygad om detta att använda sig av någon annan för att skapa något eget. Inte då. Men långt senare, när hon är gammal målar hon Emilys porträtt. Och hon tänker
Hennes ansikte. Jag närmar mig det mer och mer. Men då upplöstes de på avstånd så tydliga linjerna, ansiktet blir suddigt som om det är på väg att försvinna, som hon ska lossna från mitt minne.
Emilys porträtt. Margareta Lindholm. Utgiven av Kabusa böcker 2014.