Otopia av Per Nilsson.

Fåglarna har återvänt till Otopia och Miqis mormor bestämt sig för att dö, romanen slår an en ödesmättad ton redan från början. Vi befinner oss i ett framtida land tillsammans med Miqi, en tonårstjej som inom sig funderar över de frågor man inte uttalar högt i den ideala mönsterstaten Otopia. Redan efter några sidor får jag Kallocain-vibbar, något i texten påminner mig om Karin Boyes klassiska roman från 1940. Texten är sparsmakad med en touch av lyrik, Miqi uttrycker få starka känslor, hennes funderingar är intellektuella och aningen tillrättalagda, lite som en 70-talsroman för tonåringar.

Människorna är ansiktslösa skuggor, ingen känner någon annan på djupet och alla familjeband är upplösta. Att ifrågasätta, tycka eller bete sig annorlunda straffas och medborgarna uppmanas att nogsamt dricka sitt vatten i annat fall kan något ödesdigert hända. Förutom att gå i skolan arbetar ungdomarna på olika arbetsplatser enligt ett schema med arbetsrotation.( Ännu en klar 70-talsvib.)

Otopia vänder sig till unga vuxna och är en ambitiös och välskriven roman som borde väcka tankar hos en ung människa. Dock funderar jag på om den inte är aningen för ambitiös? Jag har svårt att leva mig in i Miqis personlighet, hon känns inte om en människa av kött och blod utan mer som en metafor för att ställa de frågor som författaren vill ställa till läsaren. Fast jag vet inte, kanske jag blir för upptagen av att tolka de budskap som jag tror ska finnas? Otopia är utan tvekan en roman som kan uppfattas på många olika sätt. Tror därför den skulle passa utmärkt som bokcirkelbok, finns massor att diskutera!

Otopia är utgiven av Rabén & Sjögren 2014.