Jag gillar kontorsmiljöer. Skrivbordet där man kan ordna sina kontorsattiraljer som häftapparat och färgglada pennor. Blocken i hög. Kanske en kalender. Datorn på lämplig plats. Ergonomisk stol. Ergonomisk lampa. Ergonomisk organisation. Jag har varit i många varianter. Ibland i eget enormt rum där jag valde ut de vita väggfasta hyllorna och den röda soffan på egen hand och l-e-v-d-e fler timmar i det rummet än hemma. Ibland påvert i en liten hörna, delat bord med någon som var så slarvig och lämnade äppelskrott kvar efter sig.
I Linjen är kontoret det säkra kortet. Stället att vara på. Långt mer än en miljö. Den är en organism och en dag öppnar sig skjutdörrarna och vår huvudperson Emma sugs äntligen in. En osmos. Inne! Och härifrån kommer hon inte gå ut frivilligt.
Jag jobbar på, det första året på en arbetsplats är ett slags smekmånad. Jag jobbar mig uppåt och inåt, lär mig smälta in i byggnaden.
Beskrivningarna är så träffsäkra. Språket så exakt och elegant. När vi samtalar om den är vi rörande överens om just det. Lika överens är vi om att vi lämnas oberörda. Vi längtar efter Berättelsen om arbetet. Men det är kyligt, avskalat och utan gestaltning. Efter det pratar vi om kontoren och organisationerna i fem timmar.
Linjen. Elise Karlsson. Utgiven hos Natur & Kultur 2015