Liv efter liv av Kate Atkinson.

I parallella världar lever Ursula Todd parallella liv. Hon föds under en rykande snöstorm 1910, i sitt första liv är hon dödfödd, i ett av de kommande lyckas hennes mor klippa av navelsträngen som bildat en strypsnara runt hennes hals. Atkinson utnyttjar hela sin potential som berättare i denna fantastiska roman. Hon broderar många, både längre och kortare löpare av Ursulas olika liv, och jag fascineras av hur många berättelser det faktiskt är möjligt att skapa utifrån samma utgångspunkt.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan. För mig tar Atkinson ett litterärt grepp i sin roman och låter läsaren följa med på en resa tillsammans med Ursula och låter oss uppleva de  möjligheter som finns i intrigen.

Liv efter liv skildrar framförallt tiden under 1900-talets två världskrig och åren däremellan. Starkast grips jag av skildringarna av livet i London under blitzen. Ursula tillhör en räddningspatrull som har till uppgift att gräva fram överlevande ur de bombade husen. Medkänslan och godheten hos räddarna är intensivt beskriven. Familjen Todd är den samma i alla Ursulas liv, hennes syster Pamela är sympatiskt skildrad, modern Sylvie en styvnackad kvinna. medan fadern Hugh blir min favorit, jag älskar hans kärleksfulla smeknamn på Ursula ”Min lilla björn”.

Jag lyssnade till boken, Anna Maria Käll har gjort en utmärkt inläsning av texten. Jag är dock en van lyssnare, jag har hört från andra att man tycker boken är svårlyssnad pga. hoppen i Ursulas olika liv.

Utgiven på Massolit förlag 2015, översättningen är gjord av Anna Strandberg.