Ensam på Mars. Vilken klaustrofobisk titel. Små enkla drömmar om en gnutta ”egentid”* får perspektiv när man tänker tanken att vara ute på en rymdfärd, hamna på planeten Mars och sen inse att kamraterna med rymdskeppet har dragit iväg. Egentid i ett år och därefter döden.
Jag hade, det ska sägas, väntat mig en mer existentiell berättelse. Ensamhet och dödsångest. Men det här är verkligen ”Gröngölingarnas handbok för marsresan” och inga krampartade ångestattacker eller ”var är du, gud?”. Huvudpersonen Mark Watney är biolog och högst handfast och pragmatisk. Han benar upp sina bekymmer (kunna andas, fixa mat, få kontakt med jorden, hantera bajs) och med kunskap, trial and error samt tur tar han sig fram dag efter dag och skriver ner sina erfarenheter i en bok som ska kunna hittas av eftervärlden. På plussidan: det praktiska och trovärdiga utförandet – jag känner att jag vill ha boken som min ledstjärna om jag någonsin skulle bli ensam på Mars. På minussidan: det humoristiska och ibland något ytliga sättet att förhålla sig till det som sker – ”Jag råkade spränga sönder 14 dagars idogt arbete. Ooops” samt att det inte blir någon riktig nerv i berättelsen i förhållande till det dagliga slitet.
Det här med bajset intresserar mig, inte bara i den här boken utan mer generellt. Jag tänker ofta på hur man organiserar stora cykellopp eller militära övningar eller bygger lyxkryssare utifrån ”hur ordnar man hanteringen av bajs?” Det är verkligen ingen struntsak. Mycket snabbt skulle det bli äckligt om inte frågan tog en central plats. I Ensam på Mars är frågan om inte central så åtminstone viktig. Mark använder skiten till gödsel kort och gott när han ska odla mat. Också det beskrivs utförligt. I den gamla ungdomsboken Destination Mars (från 1969), skriven av Sven Wernström, nämns inte kroppens avfall alls. Tre barn från olika världsdelar ”sugs upp av ett rymdskepp från Venus” och hamnar så småningom på en okänd planet. Maten består av små piller men toalettbesök eller hanteringen av skiten i det slutna rymdskeppet eller på den okända planeten negligeras. Ursäkta, men då tappar jag förtroendet. Men okej…romanen har ett mer ett politiskt och existentiellt budskap. En civilisation som skapade fantastiska automatiserade maskiner och datorer gick under för att människan inte kunde hantera kunskapen. Ändock: Om teknik och matintag beskrivs i detalj måste den mer obekväma delen av matspjälkningsprocessen hanteras också i litteraturen.
Nog om bajs. För även om romaner utspelar sig i rymden behöver inte tillvaron vara helt annorlunda när det gäller toaletter. Ombord på rymdskeppet Anaïs möter jag Kapten Valentina Cruz och får mig en en spännande och intressant historia om ansvar berättad. Romanen heter Det stora svarta och det är långt efter jordens undergång, nya världar och nya planeter och nya krig. Men frågan kvarstår: hur långt i händelsekedjan ska vi stå ansvariga för ett beslut vi fattade för att vi är goda människor? En kort och synnerligen läsvärd scifi-roman. Scifi-noir skriver Mix förlag på sin sida.
Och jag gör mig beredd på mera rymden-läsning.
Ensam på Mars. Andy Weir. Utgiven 2011. På svenska 2015 i översättning av John-Henri Holmberg, av Bookmark förlag.
Destination Mars. Sven Wernström. Utgiven 1969.
Det stora svarta. Johan Frick. Utgiven 2015 av Mix förlag.
Ett svar på ”Tre nyanser av rymden”