Marie jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar.Vi har läst ut del 1 vilket är knappt halva den långa boken.
Marie: Vi skulle kunna prata lite om Walter Moody, han (eller om det nu är författaren) sammanfattar verkligen världens längsta inledning på 500 sidor strålande bra för oss. Allting blev mycket klarare om än inte glasklart. Jag hade t.ex. inte tänkt på att det var änkan, om hon nu är änka, som hade sytt in allt guld i klänningarna.
Ann-Sofie: Jag måste säga att jag var helt förvirrad (eller nästan helt…) länge i läsningen. Men då när Walter sammanfattar det hela så bra så trillade det på plats. Jag är en läsare som inte gillar att så mycket känns oklart i så många sidor. Men i och med att varje person berättar en version av det hela blir det lite som lager på lager. Jag bara ”just det, just det” , när Walter berättar. Men nu öppnar sig ju en lång räcka frågor. Hur hänger allt ihop? Varför har allt hänt? Hur ska det gå? Varför är Walter där egentligen? Talar han sanning?
Marie: Den som läser får se. Jag tror allt kommer att klarna långsamt nu, och om ytterligare 700 sidor återstår inte ett enda frågetecken … Spännande är det i alla fall. Men hur ska man se på Himlakropparnas förhållande till varandra? I början trodde jag att det var himlakropparna som var centrala men nu inser jag att det är de jordiska som är de intressanta och som himlakropparna cirklar runt. Och givetvis himlakropparnas förhållande till varandra. Nu står det ju ganska klart att de inte känner varandra särskilt väl, i alla fall inte alla som jag trodde. De vaktar snarare på varandra.
Ann-Sofie: Spännande, spännande. Det går osedvanligt lätt att läsa denna tjockis till bok. Nu tar vi hela del 2 till nästa gång. Till sidan 719.
Hur går det för er andra, läser ni?