Jag skriver:
Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting. Vad som händer sen? Ingen aning. Det är inte ens viktigt.
Kan vi förbereda oss för det? Jag läser Det blå arkivet som handlar om ett annat sorts arkiv än det praktiska vita arkiv som symboliserar vårt ansvar mot efterkommande. Lars H Gustafsson skriver sig fram, genom det röda arkivet som innefattar sorg och saknad av de som är döda, till ett blått arkiv som är ett slags tillstånd där sorg och död har en lagom plats och som innefattar glädje över livet, en tacksamhet över det liv man lever och har kvar att leva. Hoppfullhet.
I det blå arkivet förvarar jag sådant som jag ska leva av den tid jag har kar. Det handlar om mening och sammanhang. Finns det någon mening med mitt fortsatta liv? Ja, den finns. Men den har inte kommit gratis, som manna från himlen.
Jag läste boken under de där veckorna i Paris i höstas och tänker att det blå arkivet är detsamma som när jag säger att memento mori är det allra bästa för att njuta av livet.
I Det blå arkivet finns också tankar kring vad som händer sen. Efter det där ögonblicket. Författaren själv tänker ett evigt liv baserat på en gudstro och tillit till den guden. Uppfattningar som jag inte alls delar men jag tycker om att höra andras tankar om saken.
Men allra mest tycker jag om tanken om det här blåa arkivet och jag vet vad jag har i mitt. Vad har du i ditt?
Det blå arkivet. Lars H Gustavsson. Utgiven av Libris 2014.