Sträckläsning av min första bok av Martina Haag. Och kombinationen fjällets ödslighet och hemmets upplösning är exakt rätt för min smak. (Till och med slutet som jag läser helt igenom symboliskt, annars hade det inte gått). Det är så väl skrivet om ett förhållande där den ena parten lämnade för längesen och den andra står och försöker lappa och laga något som inte längre finns. Så sorgligt.
Och denna Anders, han som lämnar, vafan är det med honom? Jag vill rusa in i boken och ruska om honom och bara få honom att skärpa sig, så frustrerad blir jag. Jag vet att man inte får göra som han gör.
Det gör fysiskt ont att läsa. Men gör det, ändå.
Det är något som inte stämmer. Martina Haag. Utgiven av Piratförlaget 2015