Tyrannens barn av Anne-Cathrine Riebnitzsky

Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så väl omhändertagen som jag blir i kriget. Fiender är fiender och vänner är vänner. Det finns inga olyckliga förväxlingar.

Orden är Lisas, bokens berättare. Hon har valt den militära banan och är på uppdrag i Afghanistan då hon kallas hem till Danmark med anledning av att hennes syster försökt begå självmord. Lisa är uppvuxen på Jylländska landsbygden, den äldsta flickan i en syskonskara på fyra, Ivan, Lisa, Peter och Marie. Det är en skickligt vävd historia Riebnitzsky berättar med ett sparsmakat språk, inte ett onödigt ord kröner texten om fyra syskon i en djupt dysfunktionell familj. Hon berättar vad bara barnen kan veta och gräver sig sakta in i kärnan av familjens trauma. Lager på lager skalas av i syskonens gemensamma historia, läsaren blir sakta varse fakta tills den bistra sanningen ligger blottad.

Jag tror jag föredrar bokens danska titel ”Forbandede yngel” framför den svenska. Kanske därför att det var så omgivningen såg de fyra syskonen, det som skedde inom familjen gick de flesta förbi. Så är det ju ofta i dysfunktionella familjer, det som sker på insidan syns inte utåt vilket är en förbannelse för barnen även när de vuxit upp till fungerande ”maskrosbarn”. Boken är trots sitt allvarliga ämne lätt att läsa, det är driv i berättelsen och jag tycker mycket om skildringen av kärleken och tillgivenheten syskonen emellan i vuxen ålder. Böcker om dysfunktionella familjer finns det oändligt många, inte lika många om hur maskrossyskon finner styrka hos varandra. Och så gillar jag Lisa!

Översatt av Lars Ahlström, utgiven av Massolit Förlag 2015.