Jag har alltid fascinerats av författare som kan skriva fullödigt kort. Författare som skriver texter så täta men ändå så innehållsrika, att läsaren tycker sig ha läst en omfångsrik roman.
Hon skriver precis så, Stina Stoor och jag är helt knockad! Det är fruktansvärt bra! Hon läser sina noveller själv och jag tänker medan jag lyssnar att det måste vara en av de bästa författarinläsningar jag någonsin läslyssnat. Hennes mjukt inlevelsefulla norrländska stämma målar lågmälda och drastiska bilder för min inre syn, ett slags skitigt och skräpigt John Bauer-landskap befolkat av människor som inte alltid passar in. Ett släkte av introverta, älskansvärda individer med stor längtan att vara. Hon skriver och läser på sin barndoms dialekt och det är innerligt vackert.
I nio noveller, berättar hon om hur livet kan vara. Hennes blick fångar de små detaljerna i tillvaron, ofta utifrån ett barns sätt att betrakta. Jag tycker om Gun som klädd i elementsvarma strumpor väntar på sin älskare och jag förstår precis hur en tårtbit majestätiskt kan låta sig ätas utan att välta, jag ser en flicka susa fram som en citronfjäril i 120 och jag blir varm i hjärtroten av … nä, ni får lyssna själva. Jag låter mig inspireras av Stina Stoor och kniper käft. Jag vill bara uppmana er att lyssna eller läsa för det här är otroligt bra!
Utgiven på Norstedt 2015.
Jag har ljudboken redan i ”min bokhylla” på storytel, är mycket nyfiken på den.
Jag är helsåld på den som du förstås förstod!